Entombed

Entombed - en av de absolut mest framgångsrika death metalgrupperna från Sverige någonsin, och det inte utan anledning. Innan Entombed sadlade om och började spela rock'n'roll (halvt på "Wolverine Blues" och fullt ut på "To Ride, Shoot Straight and Speak the Truth") var de alltså ett fullkomligt begåvat death metalband. Debutskivan, "Left Hand Path", är deras storverk, och betraktas av många som den skiva som definierar den svenska death metalscenen som dominerade världen tillsammans med den floridianska kring 90-talets början.

Entombeds debut är en rak, men inte simpel, variant av dödsmetall; mörk, sinister och olycksbådande sipprar musiken som tung rök ur högtalarna. Rock'n'roll möter death metal möter punk möter skräckfilmsmusik - så känns konceptet på denna rakt igenom kvalitativa skiva. Produktionen är helt okej, och kan väl sägas utgöra definitionen på Sunlight-studions sound. De fylliga, "fuzziga" gitarrerna döljer basen delvis, men trummorna helt okej i mixen. Nackdelen med denna massiva Sunlight-ljudvägg är att gitarrerna är lite för trubbiga och saknar ett riktigt bett.

Musikaliskt sett kämpar sig låtarna igenom omväxlande passager, från snabba, rockiga riff där rytmiken bärs fram av spel på dämpade strängar (och simpla trummor främst markerar takten), till långsamma stycken med utdragna toner i fallande skalor som signalerar mörker och överhängande kaos. Trummorna sköts utan speciella märkvärdigheter eller utsvävningar, men de är ändå mycket kompetent hanterade - smått punkigt med jämna virvelslag och accentueringar av baskaggarnas rullande synkoper. Här undviks för det mesta passager med blastbeats eller konstant baskaggesmatter. Låtarna bygger på melodier som sällan blir helt melodiösa; de stannar kvar i ett pseudomelodiöst stadium, förutom då leadgitarren kan sväva ut i enstaka excesser.

Riff där strängarna dämpas och riffen får en mer rytmisk karaktär, utnyttjas framför allt vid övergångar på ett effektivt vis. Riffen av detta slag glider gärna över de ljusare tonerna i slutet av en fras, och bildar i snabbt ennotsspelande en liten "peripeti" för det enskilda riffet.

L-G Petrovs röst är mörk, men hes, och blir aldrig så slemmigt guttural som hos många kollegor. I stället förlitar han sig till att förflytta tyngden till halsslitande hesa skrik som betoning.

"Left Hand Path" är en solid skiva, tongivande för genren death metal, och ett dokument över Sveriges dominans på området.