Den här skivan åstadkommer nästan ingenting för mig. Jag har stor respekt
för Varg Vikernes musikala projekt, och jag har uppskattat alla Burzums skivor
fram till denna varmt. Detta är Burzums andra instrumentala syntskiva, inspelad bakom
lås och bom. Den förra - Dauði Baldrs - hade ett väldigt taskigt ljud,
men den bar samtidigt klara spår av Varg Vikernes typiska musik. Här har Varg
ordnat ett mycket bättre ljud, det låter helt enkelt inte så påtagligt
syntetiskt längre, men samtidigt har den klassiska Burzum-känslan försvunnit.
De två första låtarna är sköna ambientstycken som lugnar ner och
fungerar mycket bra, men efter det börjar jag tröttna. Det låter som små
lösryckta fraser, som inte tycks ingå i en helhet, och den drömliknande
atmosfären som har präglat allt sedan Hvis lyset tar oss är som
bortblåst.
Stephen O' Malley har lyckats över förväntan med formgivningen av
skivkonvolutet, mycket vackert. Tyvärr räddar inte sådana detaljer en trist
skiva, och jag får säga att detta nog är en sådan. Det finns tre bra
låtar på skivan - låt 1, 2 och 6 - men även om de är bra, låter
de inte Burzum. Låt 7 är enormt enerverande med sitt ljusa plinkande,
och i övrigt är det alldeles för mycket plink (låt 4 , 6 och 8). Det här
är för lättsmält och hissmusiksaktigt för mig. Och jag är
ändå en av de få som tyckte att Dauði Baldrs var jäkligt bra...
- J.O.
|