Den sista skivan Varg spelade in innan han blev fängslad, och den mest extrema i sin
upprepande karaktär. Mycket keyboard, säreget, brusande gitarrljud och distorterad sång
(inspelad genom ett par gamla hörlurar). Här vågar Burzum ta steget ut och
skapa ett verk som till det yttersta utnyttjar den upprepande minimalismen på ett lysande
sätt. Den andra låten, Jesu død, är den näst bästa Burzum-låten
som finns (efter "Det som en gang var" från Hvis lyset tar oss). Den är så
förtrollande i sin enformighet att man formligen glömmer tid och rum och närmast
sjunker i trans, vaggad till sömns av de brusande och lidande melodierna som glider
långsamt över evigt smattrande baskaggar. I sådana stunder visar Burzum sin
storhet, och det krävs en mästare för att åstadkomma sådant utan att
det blir långtråkigt.
Filosofem andas mörk mystik, och en aura av drömlika illusioner omger musikens
fanatiska envishet. Skivan är dock inte helt fläckfri, det skall sägas.
Den femte låten liknar "Tomhet" från "Hvis lyset tar oss", men utan att nå fram
till samma euforiska effekt, och den känns lite för lång - och därefter
kommer en fortsättning på den långa Decrepitude. Det blir
en lite uddlös avslutning på det hela. Som låtar är de inte alls dåliga,
tvärtom, jag gillar dem verkligen, men det hade kunnat bli bättre om en gitarrbaserad
låt hade placerats där emellan. Men som sagt; under de fyra första (långa)
låtarna är jag totalt hänförd, och detta är en av de absolut bästa
skivorna som black metal-genren har producerat. Detta är den mest värdefulla
Burzum-utgåvan efter Hvis lyset tar oss, och är med rätta ansedd av många
som ett mästerverk.
- J.O.
|