Behemoth

DET ÄR ALLTSÅ dags för Behemoth att knyta ihop sin gamla historia, nu när de tycks söka sig bort från black metalgenren. För den som inte kan sin Behemoth eller aldrig brytt sig om att skaffa deras skivor, är detta ett givet köp! Inte minst p.g.a. de suveränt råa, melodiska och Black Fucking Metal-stinkande albumen Sventevith och And the Forests Dream Eternally. Här har frontmannen Nergal sin absoluta höjdpunkt. Med en röst som konkurerar med Varg Vikernes i fråga om ylande sätter han en perfekt prägel på det majestätiska, frätande och stundtals sorgsna materialet. Genom att kontrastera fräsande, brusande, distorterade elgitarrer med ren och vacker akustisk gitarr uppnås en ytterligare melodisk dimension åt musiken. Det uppstår en kollision när det snabba, oheliga, fula och torterade får samsas om samma utrymme som det rena, stiliserade och återhållsamma. Helt enkelt lysande black metal i sin bästa form.

GROM ÄR EN annan historia. Snabbt, välspelat, välproducerat. Inte alls lika atmosfäriskt. Här saknas de underliggande akustiska gitarrerna (för det mesta), och Nergals röst har förändrats från det ljusa, plågade skriket till ett mörkare dödsaktigt vrål. Musiken är dock fortfarande riktigt bra, även om det skiljer sig mycket från det förra. Grom är väl den sista inspelningen innan bandet började röra sig mot det mer lättillgängliga. Pinsamma inslag är den idiotiska kvinnosången i första låten, som uppföljs av ännu mer idiotisk ren manssång. Det låter som om patienter från dårhuset får turas om att sjunga barnvisor. Nu har jag emellertid fått höra att sången låter typiskt polsk, och att den försöker emulera den specifika medeltida sången därifrån. Kanske är det så, men för en svensk låter det endast pinsamt och jobbigt.
   Men detta är smärre detaljer, i en annars helgjuten skiva. Mycket bra, liknande lite Immortals tidigare alster ("Pure Holocaust") och lite Emperor. En hel del plötsliga (och välgenomförda) avbrott i musiken, typiska för dödsmetallen, dyker upp.
   De två coverlåtarna är bra. Speciellt Mayhems "Freezing Moon" genomförs med bravur. De är båda trogna originalet. Möjligen är Destructions cover (från skivan "Sentence of Death") en aning störande med den överdubbade sången, men det grymma gitarr/basljudet bevarar den punkaktiga attityden bra.

FÖR DEN SOM inte har dessa skivor är rekommendationen tydlig och klar: gör klokt i att införskaffa denna utsökta utgåva, i en digipack som faktiskt känns lite exklusiv (nu när varenda kukskiva utges i äckliga små pappersfodral), i sin stiliga design.