Med ett bandnamn som skulle kunna vara kontroversiellt om någon brydde sig, ett gäng
hyfsade musiker, en underliggande SS-fetisch samt en glödande kärlek för Satan,
Metal och motorcyklar sliter Amon Goeth sig loss ur den slemmiga geggan av postkommunistisk
grådassighet och levererar varorna: semilångsam death metal kryddad med lika stora
portioner mörker och rock'n'roll.
Hur schizofrent det ovanstående än låter blir slutresultaten ändå helt okej. Rocken går som en röd tråd genom denna svarta historia, både i de utstickande gitarriffen och de underliggande basgångarna. Trummorna erbjuder en teknisk aspekt till den simplifierade dödsrocken, och utnyttjar väl funktionerna hos ett långsamt tempo som fylls ut med dubbla baskaggar. Stämningsfullt och känslosamt ekar leadgitarrens toner över den ömson drönande, ömsom livfulla bakgrunden; gitarrens klang nyanseras i distortionsgrader, och bryter ibland tvärt av för att låta basen ensam bära musiken vidare. Sången befinner sig i ett ingenmansland mellan dödsmetall och svartmetall, och placerar sig därför aldrig riktigt i förgrunden.
Ofta omväxlande, ofta bra övergångar mellan hårt och mjukt, ofta effektivt och
stämningsfullt. "The Worship" är inte det viktigaste som vaknat till liv bakom
järnridån, men likväl en givande lyssning.
- J.O.
|