|
"Det här är inte retro-thrash", säger Alastor. "Det här är äkta,
gammaldags thrash". Jaha, okej. Vi tolkar det välvilligt som att medlemmarna i Alastor har
levt med thrash ända sedan 80-talets glansdagar och därmed inte hakat på en trend.
Så generösa är vi, men vi konstaterar samtidigt att det här är en biljett
rakt tillbaka till 1985.
Över huvud taget väcks associationer till 80-tals band, genom titlarna. Så visst är det retro, det kommer man inte undan. Kanske är det retro med övertygelse och inlevelse, men ändå inget nytt. Det är bra, medryckande och hård musik, men inte nyskapande alls. Så kommer vi till musiken: nedstämda dubbelgitarrer spelar klassiska thrashriff enligt enkla mönster och strukturer, men med finess och kraft. Riffbyten och tonhöjningar känns igen. Trummandet håller ofta en jämn halvsnabb takt där bastrumman och virveln slås på vartannat beat, medan hi-hat slås på varje (se t.ex. Bathorys "The Return"). Men ofta får de dubbla baspedalerna arbeta. Basen är fyllig och tydlig, men tillåts inte sticka ut i spelandet. En skiva som är packad med aggression. Det kommer man långt med. Men den som letar efter någonting som indikerar att skivan är inspelad i slutskedet av 1990-talet, får leta förgäves. - Leatherface
|
Ett föga originellt intro öppnar skivan med åska och kyrkklockor. Vi nöjer oss
med att ställa frågan: varför skall det alltid vara dessa intetsägande intron?
Så följer drygt en halvtimmes orgie i thrash, från "Spawn of Evil"s tidiga
Bathory-eskapad, genom "Witch Hammer"s Exodus-dyrkan, "Necronomicunt"s blygsamma
Sodom-referenser (påminner också en del om Exodus "Bonded by Blood"),
till "Power Thrashing Death"s Destruction-riff. Apropå
Destruction; Alastors låttitel "Total Devastation" påminner något om deras
låt "Total Desaster" och skivan "Eternal Devastation". Tycker vi.