Aborym

- Italiensk black metal -
Kali Yuga Bizarre [Scarlet]

1. Wehrmacht Kali Ma
2. Horrenda Peccata Christi
3. Hellraiser
4. Roma Divina Urbs
5. Darka Mysteria
6. Tantra Bizarre
7. Come Thou Long Expected Jesus
8. Metal Striken Terror Action
9. The First Four Trumpets
Attila Csihar - sång på ett par låtar
Malefeitor Fabban - bas och synth
Herr Kremator Sethlans D.T.A. - gitarr
The Venerable Yorga - sång
Nisrok Slaitlaitha Sathanas - ???
Asmod Gvas XI Vilgar Dei Xacrestani - sång

Aborym är ett - får jag säga - något skumt musikprojekt. Bilden på framsidan visar Italiens huvudstad Rom i ruiner, med en söndervittrad Collosseum i fokus. Man får anta att de längtar tillbaka till romarrikets storhet? Häftet bidrar inte med texter, så det blir omöjligt att gissa sig till vad som döljer sig bakom dessa kryptiska låttitlar. Man hör dock i en låt på italienska att de nämner U.S.A. och Fidel Castro. Bandmedlemmarna ser töntiga ut, och har helt omöjliga namn, d.v.s. de lägger inte ner stor möda på att framstå särskilt seriösa. Men...

Just det, musiken. Bizarr är ett lämpligt ord. Det börjar i ren black metal-anda, med uppskruvat tempo och tämligen intetsägande form. Redan i andra låten börjar det smyga in små skumma detaljer som inte riktigt passar in i stilen. Låt nummer tre avslöjar sedan att något inte står rätt till. Syntar och pompös sång av min favoritvokalist Attila Csihar i en skön domedagspsalm. Sedan blir det medeltida riddarmusik i följande låt, men detta byts dock ut mot syntindränkt metal inom kort.

Och så fortsätter det. Katolsk körsång med ilskna röster i förgrunden, snabb metal, techno, skrik, plötsliga utbrott av ren sång o.s.v. Det som förvånar är att det fungerar så bra, och att slutprodukten är så mörk och grym. Undantaget ett par stunder då syntarna får det att låta som Cradle of Filth eller Dimmu Borgir, samt när sången går till överdrift i sin renhet - som i "Roma Divina Urbs" där det en stund låter som en kärleksförklaring från ett trånande tonårshjärta.

Slutligen får konstateras att detta är en bra skiva. De olika stilar som blandas här känns inte framtvingade, utan verkar självklara där de uppstår. Dessutom är musikerna skickliga, syntarna och gitarrerna är välspelade, och det dyker upp en del tekniska solon och liknande. Produktionen är len som ett babyarsle, och trummorna (möjligen en maskin) tydliga. Kali Yuga Bizzare rekommenderas dem som vågar utvidga begreppet black metal - men som inte vill ha en massa sockersött slisk inblandat i genren.

Och titeln "Wehrmacht Kali Ma" är klockren.

- J.O.

Aboryms hemsida
Copyright (c) 2000
-
Pure Fucking Armageddon