Satyricon - svartmetallens flaggskepp
Satyricon Klubben, tisdag

5 Satan bor i Norge. Från Norge kommer nämligen en stor del av alla black metal-band som sjunger hans lov. Ett av flaggskeppen i genren heter Satyricon, och allt medan flera av deras konkurrenter ägnat sig åt att ha ihjäl varandra och sig själva på de mest bisarra sätt har Satyricon fortsatt att utveckla och modernisera svartmetallen i över tio år. Det har gjort att de nått långt. De har spelat ihop med Pantera och är det enda black metal-bandet i världen som är kontrakterade till ett storbolag, EMI. Inte illa pinkat av en grupp i en så snäv genre. När jag kommer till Fryshuset upptäcker jag ett par blodröda pölar en bit från ingången, som ett ont varsel. Kanske har de slaktat grisarna här? Svartmetallband har ju till och från haft grishuvuden och grisblod som en del av showen. Eller har Satyricon också tappat besinningen och slagit ihjäl varandra? Nej, inte denna kväll i alla fall. Tvärtom. Satyricon är egentligen en duo, bestående av Frost (Kjetil Haraldstad) på trummor och Satyr (Sigurd Wongraven) på sång och övriga instrument. För liveframträdanden kan det skapa problem med den fattiga uppställningen, så inte mindre än fyra fasta gästmusiker brukar hjälpa till. Så också på Klubben. Och Satyr verkade ha nog att göra med sången, med en stor portion inlevelse fick han ett bra drag på spelningen tillsammans med de över trehundra besökarna. Gruppen avverkade såväl gamla myslåtar som Hvite Krists död och Nemesis Divina som låtar från nya plattan Volcano. Bland annat Fuel for hatred, till vilken Jonas Åkerlund gjort videon. Snittlängden på låtarna låg på strax över sex minuter, men det kändes inte segt vilket säger mycket om Satyricons låtskrivartalanger. Dessutom är Satyrs röst en av de vassaste inom black metal-scenen. Det härliga med den här typen av musik är att även om grupperna inte säljer miljontals plattor så har de en lojal och engagerad grupp med fans. Och även om man inte hatar Gud kan man uppskatta musiken för att den ändå förmedlar en känsla som man någonstans känner igen. Och det fanns inte ett grishuvud i sikte under hela kvällen.

Henrik Kolbjèr

Publicerad i Svenska Dagbladet
Originalartikeln.