Rena rama mysklubben

Heavy metal har alltid anklagats för att vara en kliché, men blev det inte fullt ut förrän på 80-talet. Innan dess var formen inte färdiggjuten, mallen inte komplett.

Man kan titta på vartenda större namn från Led Zeppelin till Iron Maiden, alla tillförde de något nytt, utvidgade eller preciserade. Det mesta utvecklades successivt, såväl gitarriffens allt starkare formalisering som de alltmer utstuderade klädkoderna. Före Judas Priest fanns inte ens en metalklädsel, hårdrockarna såg ut som vilka rockstjärnor som helst.

När Manowar gjorde entré 1982 var dock det mesta klart. För den amerikanska gruppen handlade det därför inte om att bryta ny mark, de var där för att befästa, hålla ställningarna, försvara fortet mot angripare utifrån - och ännu mer mot förräderi inifrån.

De var de första att närma sig heavy metal som om den alltid hade funnits, och alltid skulle komma att finnas. Slagordet var "death to false metal" och fienden alla som avvek från den rätta vägen, alla som inte var äkta metal. De signerade sitt första skivkontrakt med sitt eget blod, förkunnade att "heavy metal är den stoltaste musikformen som finns" och döpte debutalbumet till "Battle hymns".

Allt var upplagt för att de skulle bli världens största metalband. Ingen hade någonsin varit mer metal än Manowar.

Nu blev det inte riktigt så, och en av anledningarna är sannolikt att deras musik så sällan levde upp till de pompösa poserna. De var helt enkelt bättre på att brösta upp sig än på att skriva låtar (även om motsvarande svaghet aldrig hindrade exempelvis WASP). Däremot blev de banbrytande för hårdrockens förtjusning i att anamma alla tillgängliga klichéer, intill och över självparodins gräns.

Om hårdrockparodin "Spinal tap" hade skapats några år senare skulle gruppen garanterat ha stått som dess främsta förebild. Stonehenge, druider och dvärgar skulle ha bytts ut mot höftskynken, svärd och Conan Barbaren-estetik.

Med Manowar blev hårdrocken också mer krigisk än någonsin förr. Även om kopplingen till vapen och våld funnits från början, med låtar som Black Sabbaths "War pigs" och Led Zeppelins "Immigrant song", så hade ingen varit lika konsekvent som Manowar. Varje skiva gavs en titel med krigisk klang: "Into glory ride", "Sign of the hammer", "Fighting the world", "The triumph of steel". Omslagen pryddes av tecknade bärsärkarkrigare och låtarna handlade om metal, strid, ära och asagudar.

Man behöver inte lyssna länge för att få intrycket av en ritual. Ser man en konsert blir det än starkare. Manowar har aldrig skämtat, aldrig varit ironiska. De framträder i krigarkläder, intar krigarposer, sjunger krigartexter. Allvarligt och helhjärtat.

Och samtidigt finns det ingen som väntar sig att hitta något seriöst tankeinnehåll i en Manowar-text, eller att värderingarna bakom ska vara särskilt genomtänkta. Det handlar om sagor. Tuffa sagor om våldsamma ämnen, med en bakomliggande förhoppning om att något av denna tuffhet ska smitta av sig på såväl artisterna som deras publik.

I dag är det här en närmast självklar del av hårdrocksrekvisitan.

I synnerhet inom den standardiserade metal som bygger på 80-talet och har fått en ny blomstring de senaste åren. Det går knappast att räkna alla hårdrocklåtar vars titlar rymmer ord som "war", "warrior", "battle" eller "attack". Eller alla band som heter något i stil med Warrior, Warfare, Warlord, Artillery, Battery, Massacre, Onslaught, Fight, Tank, Battleaxe, Sword, Swordmaster...

Ett av de allra främsta banden här är svenska Hammerfall, som likt Manowar har gått in med liv och lust för att bli ett så äkta metalband som möjligt. Inte eget, unikt, annorlunda - utan äkta. Med riddarborgar och ringbrynjor på scen och en uppsjö låtar som "Steel meets steel", "The way of the warrior", "Destined for glory", "Raise the hammer" och "The unforgiving blade".

Värt att notera är att detta inte handlar om den mest brutala musiken. Den uppehåller sig hellre vid läbbigare ämnen, såsom sex med förruttnande lik eller tillbedjan av Satan. Det handlar heller inte om den mer nyskapande hårdrocken, som snarare gräver ner sig i egna depressioner eller världens allmänna hopplöshet.

Nej, i jämförelse är detta en glad och sorglös mittfåra, melodiös och utan särskilt djupsinne. I det avseendet är Manowar och Hammerfall exakt likadana. De spelar trygg musik inom fastlagda ramar och sjunger sånger om sammanhållning, om trohet, om att hålla ut och inte vika sig för fienden.

Och det är här det underliggande budskapet finns. Det handlar om dem själva, om publiken, om den sammansvetsade krets som hårdrocken är. Yttre fiender har ju aldrig saknats, med få undantag har hårdrocken bespottats från dag ett. Därför är den inre sammanhållningen desto viktigare; vi (som har fattat) emot dem (som ser ner på oss).

Det hör till att hårdrockare ser farliga ut, med nitar, patronbälten och groteska t-tröjor. Men väl inne i kretsen är värmen desto större, det är som en mysklubb där i princip vem som helst är välkommen, oavsett bakgrund, kön, ålder och utseende. Bara man gillar äkta metal.

Nils Hansson
Publicerad 17 mars 2003 07:38
[http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1058&a=119671]