Det är inte ofta jag känner mig manad att utstå timmar av trängsel, cigarettrök, puckon som gapar i örat på mig och att få någon långhårig, headbangande jävels otvättade frisyr i ansiktet - och dessutom betala för upplevelsen. Men när veteranerna i Morbid Angel proklamerar att man ämnar besöka Sverige, och därtill med David Vincent i spetsen, är inte jag den som tänker sitta hemma och se på teve. Morbid Angel skulle spela i Malmö, Stockholm och Göteborg, och jag valde att se dem i den sistnämnda staden, för att träffa gamla kompisar och på så sätt förena nöje med nöje.

Förra gången jag såg bandet uppträda var 1998 i Malmö (på KB, med Entwined och Vader som förband). Då hette frontmannen Steve Tucker och de hade nyligen släppt skivan "Formulas Fatal to the Flesh". Tucker var tämligen anonym som huvudfigur i bandet, och de skivor han medverkade på var inte speciellt minnesvärda. Konserten var helt okej, men de nya låtarna upptog alltför stor del av setlistan och sångarens brist på karisma förtog en dos av upplevelsen.

Vi träffades hemma hos Mattias, kollade på fotboll och drack ett par öl och några glas whisky för att fira påskens vackra budskap, eller nåt sånt, och bestämde oss för att ignorera konsertens starttid 19:00. Förband i all ära, men två för oss helt okända band kunde vi klara oss utan. Vi gjorde bedömningen att vi kunde komma dit klockan nio i stället, och således slippa det mesta av support-akterna samt eventuella köer för att komma in. Mycket riktigt var det bara att traska rakt in på Kåren, och vi anlände mitt under det andra förbandets uppträdande. Det första vi noterade på plats var att lokalen verkligen var glest befolkad. Det kändes faktiskt ganska tråkigt att ett mästerligt band som Morbid Angel inte lyckas fylla ett så litet ställe som Kåren. Förra gången jag var på konsert här var när en black metal-trio bestående av Dødheimsgard, Dark Funeral och (flämt) Dimmu Borgir spelade, och då var det tamejfan fullproppat.

Den andra saken vi lade märke till var följande märkliga faktum: det serverades ingen alkohol! Det gick inte ens att få ljummen jäkla folköl i plastmugg. Varför inte? Jag kan bara spekulera i orsakerna, och jag tror att man ville ha in så mycket folk som möjligt, och att man därför slopade åldersgränsen och därmed ölutskänkningen. Idioterna som arrangerade konserten hade väl åtminstone kunnat spärra av sidorummet och kollat id på alla som kom in där? Grej nummer tre som vi påpekade i lokalen var tröjorna som fanns till försäljning: flera av Morbid Angel-tröjorna hade stor text på baksidan som sa "Extreme music for extreme people". Det låter mest som en slogan för någon popmetaltidning som Close-Up eller Terrorizer, enligt min mening, och passar inte ett band som Morbid Angel, och heller inte en hel del av de människor som gick omkring med nämnda budskap på ryggen - extreme people, extremt dumma då kanske. Min gode vän Herr Nebelwerfer lyckades dock hitta fyra t-shirts utan den där texten, och han spenderade således 800 kronor för kläder denna afton, vilket han motiverade med att han aldrig köper t-shirts någon annanstans än på just konserter.

Förbandet, som vi inte ens visste vad de hette, körde ett par låtar medan vi var där, men vi lade knappt märke till dem. Inte för att de var dåliga, utan för att det är så svårt att ta till sig distorterad metalmusik live om man inte först har hört låtarna på skiva. Bandet tackade så småningom för sig och gick av scenen. Roddare äntrade så densamma och började montera ner trumsetet för att göra plats för Pete Sandovals något större set. Man märkte att stämningen i lokalen började förtätas. Folk började förflytta sig närmare scenen när snubbarna där framme började soundchecka. Ett antal förvirrade åskådare började hurra och applådera när nån roddare testade trummorna.

Så, till slut blev det mörkt i lokalen. Instrumental, olycksbådande syntmusik började spela ur förstärkarna. På väggen bakom trummorna hängde bandets backdrop med den mycket bekanta logotypen, och medlemmarnas silhuetter började ta plats framme på scenen. Vi hade placerat oss strategiskt några meter ifrån scenen, och det var knappt någon trängsel att tala om. Sandovals virvelslag markerade starten för en imponerande kavalkad klassiker som inleddes med två låtar från "Covenant"-skivan: "Rapture" och "Pain Divine". Med ens var publiken förvandlad från stilla damm till kokande hav. David Vincent, stod mitt på scenen med sin bas och det kändes märkligt att se honom tillbaka i bandet efter nio års frånvaro. Till vänster stod en för mig okänd gitarrist som enligt uppgifter skall ha varit en inlånad Tony Norman från bandet Monstrosity, på den plats som tills nyligen upptogs av Erik Rutan (och dessförinnan av Richard Brunelle, under den tidiga eran). Som alltid befann sig bandets kreative motor Trey Azagthoth på höger sida, med ansiktet hela tiden dolt under sin svarta hårman. Och givetvis då Pete Sandoval bakom trummorna, med lockigt svart hår och bar överkropp.

Konserten var av typen "comeback" eller "återförening", med den befriande skillnaden att Morbid Angel inte har en ny skiva att sälja. De spelade inte en enda låt som gjordes efter 1995; de ignorerade totalt den period i bandet då Tucker skötte bas och sång. Och därigenom gjorde man kvällen till en oförglömlig tillställning. De spelade låt efter låt som var och en är ett mästerverk. De spelade med en precision och ett groove som fick lokalen att gunga. Flest solon spelades av Azagthoth, som brukar spela dem annorlunda än på skivorna - detta beror på att han improviserar, vilket vissa menar är någonting negativt. Jag är av åsikten att det är precis tvärtom. Solon ska improviseras, och därmed skapar man en spännande dynamik mellan rigid struktur (metal är i grunden en mycket strukturerad genre, och inte alls kaotisk på den nivån) och spontanitet.

Trots att Kåren alltså inte var fylld med folk låg stämningen på topp, och jag tror att Morbid Angel kände att de fick ett gott mottagande. Inte undra på det förresten, med tanke på vilka låtar de serverade. Efter de två inledande bitarna bjöd bandet på "Maze of Torment", "Sworn to the Black" och "Blasphemy". Det var hyfsat svårt att uppfatta Vincents basspelande under konserten, av förklarliga skäl, så när breaket kom i "Blasphemy" och Vincent ensam spelade, steg ropen på uppskattning. Ljudkvaliteten för aftonen var annars formidabel. Trummorna var perfekt inställda, och påminde en del om "Covenant"-skivan. Detta spelade stor roll under de långsammare låtarna, där evigt baskaggesmatter dundrade i lokalen medan hihat, cymbaler och pukor agerade accentuering till virvelns synkoper. Nebelwerfer påpekade att Sandoval aldrig fick vila, inte ens under de långsammare partierna: även där skulle baskaggarna jobba och Sandovals urtypiska trumvirvlar, som liksom rullar över hängpukorna och landar på crash-cymbalen, fylla tomrummen mellan taktslagen.

Showen var på intet sätt teatral. På sin höjd användes rökmaskiner lite sparsamt. Morbid Angel lät i stället låtmaterialet och närvaron av David Vincent utgöra showen. Azagthoth på sitt hörn stod gömd under sin lugg och verkade helt uppslukad av sitt spelande, gjorde inga ansatser till att få någon kontakt med publiken. Bra så. Och trots detta uppstod ändå en kemisk reaktion mellan bandet och mottagarna i publiken, eftersom låtarna i sig är så laddade, och tack vare att Vincent har karisma och utstrålar pondus på scenen. Ett klichéaktigt mellansnack låter övertygande när det kommer från honom, som när han introducerade låten "Dominate" genom att rikta sig till folk som rynkar på näsan åt death metal och Morbid Angel: "You're gonna have to deal with it, 'cause we are here to DOMINATE". När sedan skiten brakar loss är publiken vild. Om Steve Tucker hade försökt sig på samma sak hade det känts löjligt.

Bland andra klassiker som spelades denna kväll återfanns "Immortal Rites", "Day of Suffering", "Lord of All Fevers and Plague", "Chapel of Ghouls", "Dawn of the Angry", "Where the Slime Lives" - allihopa spelade med suverän tajthet och precision. Som vanligt tog bandet ett par kortare pauser under konserten, kanske för att låta stackars Sandoval vila armar och ben i någon minut, då instrumentala, ambienta stycken spelades.

Någon idiot tyckte att det var en bra idé att ta med sig en badboll till konserten. En badboll till en death metalkonsert?! Kvällens höjdpunkt var när bollen hamnade på scenen och David Vincent skulle sparka ut den i publiken, men misslyckades, och i stället träffade en snubbe längst framme vid scenen.

Slutligen utbrast Vincent att konserten är slut. Tack så mycket, då. Visst. Sedan följde den obligatoriska och fåniga ritualen då bandet låtsas sluta för kvällen. Lägg av med de divafasonerna, alla band, jag fattar inte varför ni ska hålla på så där! Hur som helst dök Morbid Angel upp igen, till allas enorma förvåning, och körde två låtar till från "Covenant". Nämligen den långsamma "God of Emptiness" som så småningom gled över i det lika sludgiga och långsamma introriffet till "World of Shit". Efter dessa låtar var det dags att säga hej då på riktigt. Bandet gick av scenen. Lamporna tändes.

Ett våldsamt hav av entusiastiska människor förvandlades till en ström av halvfulla puckon som trodde att man fick sin jacka snabbare om man pressade på kön till garderoben.