Vi anlände till Arenan när Einherjer som bäst höll på att larva sig på scenen. Stället var fullsmockat av metalskallar i alla möjliga åldrar. Vi noterade gamla hårdrocksfreaks med ölmagar och långt hår nedanför den växande flinten; unga, kortklippta småglin som inte nått puberteten och aldrig tidigare vistats i en konserthall; små, förvridna dvärgar i rullstol som rullats in av sina skötare; black metal-snubbar med nitar i kilovis; King Diamond-fanatiker med sminkade ansikten; smala och bleka goth-brudar i nättröjor som släpats med av sina pojkvänner; stora, biffiga och feta bikers med Hells Angels-västar; inbitna, drogade och/eller alkoholiserade heavy metal-grabbar i jeansjackor med avklippta ärmar (givetvis belamrade med 666 olika Iron Maiden, Kiss, W.A.S.P., Saxon, Judas Priest och Blind Guardian-märken); stöddiga tuffingar med Pantera-tshirts; nyfrälsta hårdrockare med karakteristisk page-frisyr och Hammerfall-tröjor... Kort sagt: allt var som vi hade förväntat.

Vi trängde oss fram till bardisken och införskaffade stora, kalla och skummande drycker i plastmugg. Vi brydde oss inte särskilt mycket om vikingatonerna från högtalarna, det fanns viktigare saker att ta itu med först - öl.

Med plastmuggar i händerna letade vi upp lämpliga platser och lät oss svepas med i stämningen. Folket ville ha King Diamond, inte några konstiga black metal-vikingar som för oväsen. En erfarenhet rikare var man ju, och ett förband skall behandlas väl - det är vår åsikt. Inga blast beats bjöd Einherjer på, men väl en hel del smattrande baskaggar. En del skrålande melodisk sång blandades med skrik, och sångaren headbangade febrilt på scenen när han inte hade något att sjunga.

Strax lade Einherjer av och ur anläggningen strömmade Therapy?. Bah. Här behövdes mer öl.

Konkhra intog scenen efter en halvtimmes uppehåll. Här fick vi blast beats-törstande åskådare så vi teg under den inledande låten, och det hela var riktigt njutbart. En kvart ungefär. Sedan var det nog.

Efter en lång paus hördes äntligen introlåten till King Diamonds mästerverk, "THEM". Upplivade av detta, trängde vi oss fram mellan otaliga puckon och halvmesyrer för att få se vår gamla idol i vitögat. Som väntat inledde bandet med "Welcome Home" och "The Invisible Guests", två grymma jävla låtar från samma skiva, och stämningen var på topp bland old-school-människorna! Vi gladdes, men fruktade att King skulle göra som så många andra band - köra tusen låtar från den senaste skivan. Inget ont om den ("House of God"), men det är inte därför man har kommit.

Bandet slutade spela och nästa intro startade. Det lät bekant, men det var svårt att placera. "Var det introt till den där skitskivan 'The Graveyard'?" Man började ana en trend här: man klumpar ihop ett par låtar från ett album i taget - ett lyckat koncept, tyckte jag. De började spela, och det visade sig att introt kom från "Voodoo", och två låtar från den skivan spelades, titelspåret och en låt till, som heter någonting som vi inte minns... De borde ha spelat "One Down Two to Go". Men det gjorde de inte.

King var som vanligt iförd mycket läcker kostym och hög hatt. Vi hade en hel del öl i kroppen, så minnet är lite ostadigt. Men de körde "Sleepless Nights" från skivan "Conspiracy". Vi skrek med i texten, försökte t.o.m. sjunga de ljusa passagerna - och i låtens höjdpunkt rådde extas: många händer med pekfinger och lillfinger utsträckta lyftes mot Arenans tak och vi skrek, "Then let us make you an eternal deal... You will attend to the graves... You'll give us the house back and keep in mind... That we only come here at night!"

Sedan kom fyra låtar från "House of God". Vi klarade oss alltså ganska lindrigt undan. Om minnet inte sviker mig spelades "Black Devil", titelspåret, "Help" och en låt som försvunnit ur mitt medvetande. Vi hade hoppats på två spår ifrån den här skivan, "The Trees Have Eyes" och "Help", och en av två är inte helt illa! "Help" är en grym låt, och stället lyfte otroligt - t.o.m. nykomlingarna kunde sjunga med.

Vi förflyttades sedan till "The Eye"-skivan och bjöds på "The Eye of the Witch" och "Burn". En av oss påstår att de körde den instrumentala låten "Insanity", den andra har totalt glömt det i så fall.

Sedan - ack! - sedan kom "Fatal Portrait" med de gudomliga låtarna "The Jonah" och "Dressed in White". Eufori!

Det började bli dags att runda av med låtar från allas favorit: "Abigail". Vi hade nog gissat på "Arrival" eller "A Mansion in Darkness", men de spelade i stället "Abigail" och "The Black Horsemen", vilket blev en lämplig avslutning på konserten (eftersom "The Black Horsemen" ju avslutar skivan). Bandet gick av scenen, men det var såklart avgjort att de skulle komma in igen. King Diamond presenterade alla musiker, det enda uppseendeväckande att gamla basisten Hal Patino var tillbaka (med permanent och allt). Trummis och gitarrist hade man bytt (det är väl gammal vana får vi anta), men givetvis fanns Andy LaRocque med och excellerade i fingerfärdighet. King passade också på att informera oss om att nästa skiva skall heta "Abigail part II - The Revenge". Hmmm... Som extranummer spelade de "The Family Ghost" från samma skiva, och lämnade så scenen. Som väntat var det inte slut här utan de kom utrusande igen, King i röd tomtejacka, och framförde den gamla godingen "No Presents for Christmas". Senaste gången någon av oss såg King Diamond var i Göteborg 1996, då hade han med sig hela Mercyful Fate som förband. Fate avslutade då med "Come to the Sabbath" och King med "Halloween".

Det gäller att avsluta med bravur, och i Stockholm 16 mars 2001 fullbordades aftonen på sådant vis. Vi lämnade lokalen, nöjda över att gamla King fortfarande har grym röst live, och att de körde så många gamla favoritlåtar. Natten var mörk, andedräkten avtecknade sig som ånga mot den svarta himlen. Hundratals långhåriga huliganer vandrade genom stan, visslande på "Rudolf med röda mulen..."