Redan ett par timmar innan konserten märkte man att någonting stod på i Stockholm. Dalmasar hade invaderat stan, och runtomkring kunde man höra denna sjungande dialekt musera kring heavy metal och öl. Vi möttes vid globen, jag och några bekanta, för att undersöka hur Judas Priest låter 2005, med gamle kaptenen Rob Halford åter vid rodret. Aftonens förband var In Flames. Tillsammans med dessa glada dalmasar trängde vi oss fram förbi horder av biljettköpare och -säljare i den infernaliskt kalla februarikvällen med destination Globen.

Näst intill skrämmande punktligt inledde göteborgarna sitt framträdande, alla iklädda svarta, kortärmade skjortor - sångaren Anders Fridén med tillhörande svart slips. Jag hade inte hört In Flames sedan 1997 års "Whoracle", en skiva som vi grundligt sågade här på PFA, men hade fått höra att bandet tagit en sväng mot den kommersiella mittfåran. Minst sagt. Deras spelning bestod till största delen av nya låtar, och med "nya" menar jag då låtar som kom efter "Whoracle", och jag blev lite förvånad över sångarens rena sång. Förr körde In Flames bara skrik a la At the Gates, men nu rör de sig alltså mellan ren gnällsång och det klassiska, höga skrikandet. Modus operandi har de lånat från nu-metalgenren: musiken tonar ner, sångaren börjar lätt melodiskt och lågmält för att sedan brista ut i adrenalinhetsande skrikande samtidigt som gitarrerna börjar ösa på med sina nedstämda, rytmiska riff. Jag kände igen två låtar från "Whoracle"-skivan, ""EPisode 666" och "Jotun", och jag uppfattade att de drog "My Sweet Shadow" och "Touch of Red" från senaste plattan. Göteborgarna blev väl emottagna i huvudstaden, och jag tyckte nog att de bjöd på en bra show, även om musiken inte är något jag skulle lyssna på hemma. Uppträdandet var mycket samspelt och tajt, även om ljudet i hallen förvrängde tonerna något och gjorde det svårt att uppfatta melodierna ibland, och bandet strålade av energi. För övrigt - och detta är bara en liten sidonotering - ser Anders Fridén ut som en slankare version av Peter Jackson med dreads.

Ungefär en timme senare var In Flames klara. Tusentals Judas Priest-fans som druckit äcklig folköl i plastmugg (för den blygsamma kostnaden av 35 kronor) behövde tömma sina blåsor, och kön till toaletterna växte lavinartat. Min plan var att vänta tills Judas Priest körde igång sin vedervärdiga låt "Victim of Changes" - en publikfavorit som jag av någon anledning inte står ut med. Globen var denna dag fylld av relativt normalt klientel. Min polare SM påpekade att det var ovanligt lite nitar på konserten, och ovanligt mycket söta tjejer (dvs. tjejer som inte ser ut som standardutbudet på en metalkonsert). Några puckon raglade omkring dyngraka och spelade luftgitarr, en snubbe låg vid kanten och sov - kul att betala 360 spänn för en konsert och sen ligga och snarka när Judas Priest spelar. Punkare såg man en hel del av, och jag har väl ingenting emot dem, men jag säger ändå som Eddie Meduza: "punkare, det är ett jävla slemmigt byk!"

Så släcktes åter ljuset i lokalen under den väldiga kupolen, och tonerna till "The Hellion" började ljuda, i vanlig ordning. Bandet gjorde entré och avlöste snabbt den förinspelade musiken med "Electric Eye". Bakom scenen tronade en ful dekor, som bestod av ett öga och några målade blixtar som slog ut från det. En flintskallig, bockskäggsförsedd Rob Halford uppenbarade sig inne i ögats pupill. Nästa låt var "Metal Gods", och dessa två framfördes utan större märkvärdigheter. Sedan följde två nya låtar som jag inte kände till, och därmed inte var speciellt intresserad av. Vid det här laget kände jag att naturens kall blev mig övermäktigt, och jag drog mig upp till herrummet där jag stötte på kvällens första celebritet, Henrik Schyffert. Innan kvällen var över skulle jag träffa en till superkändis!

Resten av kvällens låtar kan jag inte riktigt redovisa i korrekt ordning, men jag tror att denna setlista är i stort sett riktig (tagen från turnépremiären i Köpenhamn), åtminstone spelades samtliga låtar denna kväll:

Judas Priest fick ett mycket bra gensvar från Globens publik, men ändå ville inte konserten lyfta riktigt. En kille som jag snackade med efter showen tyckte att det hela kändes avslaget, men så långt vill jag inte gå. Dock kan jag säga att den där riktiga gnistan saknades. Andra problem var ljudkvaliteten när det gällde sången: när Halford gick upp i det höga registret knastrade det i förstärkarna och det lät ganska illa stundtals, i mitt tycke. Det är också uppenbart att han numera har problem att sjunga just de riktigt höga tonerna, de som han tidigare levererade med sådan självklar enkelhet och pondus. Priests förre sångare, Ripper Owens, lyckades bra att imitera Halfords falsettsång (även om han saknade dennes dynamik), och hade en fyllig bas, men kunde inte riktigt hantera mellanregistret. Med Rob Halford är det tvärtom - han är fortfarande riktigt bra i mellanregistret, men brister i falsetten (bas har han aldrig haft), och undviker därför ibland att sjunga de höga tonerna. Till exempel fick vi inte höra den grymma falsetten i slutet av "Green Manalishi", utan han lät publiken sköta den biten, och "Painkiller", som ju bara ska sjungas i det höga tonläget lät helt enkelt dåligt på sina ställen, eftersom Halford flydde till lägre oktaver eller brast ut i distorterat skrikande som saknade den rena klang som återfinns på skivan.

Apropå "Painkiller", här finns ett av världens absolut bästa gitarrsolon, och det exekverades som vanligt helt utmärkt; herrarna Downing och Tipton spelade oklanderligt genom hela showen - 30 års erfarenhet sitter i deras ryggrader. Alldeles före det sista extranumret körde Halford en töntig allsångsövning med publiken, som inte tvekade att apa efter hans korkade läten och fraser. Spelningen var slut klockan elva, vilket innebär att Priest spelade i ungefär två timmar.

Jag tycker ändå att kvällen var lyckad, ett par tillkortakommanden till trots. Jag skulle blivit ännu nöjdare om Judas Priest hade spelat "Freewheel Burning", "Night Crawler", "Between the Hammer and the Anvil" och "Reckless", och jag noterade att de hoppade över den annars nästan obligatoriska "The Sentinel".

Allt som allt, en givande afton i metallens tecken. Just det, den andra superkändisen som bevistade Judas Priests konsert var den handikappade programledaren från CP-magasinet. Snacka om stjärnkväll!