Amerikansk death metal
|
Ett legendariskt band som med sina förnäma alster fört dödsmetallen
till en högre nivå, och till på köpet inspirerat band i närliggande
genrer.
När MORBID ANGEL inledde sin karriär hade de inte riktigt funnit en bra grund att stå på. De spelade en ny form av extrem metall, men de saknade en riktigt bra sångare. Gitarristen Trey Azagthoth var alltid den drivande kraften bakom gruppen, och är den enda originalmedlemmen som finns kvar i dag. Faktum är att alla utom just Trey var utbytta mot andra medlemmar under den starkaste perioden i bandets historia. Så under den tidiga eran hade de en sångare som hade den tråkiga ovanan att gå upp i falsett, som om han försökte härma sångaren i det danska bandet Mercyful Fate - d.v.s. King Diamond. Någon gång under tidens lopp gjorde bandet det kloka draget att sparka den falsettsjungande Kenny Bamber. På de följande demoinspelningarna och första riktiga studioproduktionen var det trummisen Mike Browning som skötte sjungandet. Browning hade ingen dragning åt de ljusare eller melodiska tonarterna, utan företrädde den skrikande stilen som de tidiga death metalbanden (t.ex. Possessed och Death) gjorde till signum. En extra gitarrist i form av Richard Brunelle skall också ha införskaffats någon gång under denna tid (ca 1986). Bandet spelade nu in vad som var tänkt att bli deras debutalbum, Abominations of Desolation. Men av någon anledningen lades produkten åt sidan, trots att den var helt färdiginspelad. Mike Browning och basisten Lord Scarborough lämnade Morbid Angel. Idag spelar Browning i bandet Nocturnus. Vad Lord S. håller på med har PFA dock ingen aning om... Således behövdes ny sångare, trummis och basist - vilket man rekryterade från det extrema grindcorebandet Terrorizer, vilkas debutskiva "World Downfall" utgavs samma år som Morbid Angels. De nytillkomna var inga mindre än Pete Sandoval på trummor och David Vincent som sångare och basist. Med den nya sättningen hade Morbid Angel etablerat den konstellation de är kända för, och under vilken de presterade sina absolut främsta mästerverk. 1989 var året då världen fick möta pungkrossaren Altars of Madness. Till största delen innehöll skivan nyinspelningar av gamla demolåtar; men rejält upphottade av energitillskotten i form av nya medlemmar. Stilen var unik och bandet briljerade med sina extremt tajta och välspelade alster. Azagthoths lavariff, Sandovals kulsprutetrummor och Vincents skrikande utgjorde en suverän helhet kompletterad av Brunelles likaledes skickliga gitarrspel (även om han i stort sett imiterade Azagthoths stil). Morbid Angel tog Slayers kaotiska solon till en högre nivå, flummiga och till synes utspydda noter kombinerades i omöjliga konstellationer över rasande powerackord och svajande singelnoter. Morbid Angel gav liv åt HP Lovecrafts vansinnga mytologiska historier om sumeriska, ondskefulla gudar; soundtrack till den galna tomheten bakom universum och fick världen att mässa uråldriga mantran: Ia iak sakkath, iak sakkath....
1993 återvände Morbid Angel utan Richard Brunelle. De hade blivit stora, fått ett skivkontrakt med det stora skivbolaget Geffen (dock bara i USA, i Europa var det fortfarande Earache Records som gav ut deras skivor). Utan Brunelle fick Azagthoth göra alla gitarrer på egen hand, vilket säkert passade honom väl. Skivan hette Covenant och producerades av Flemming Rasmussen, som tidigare hade producerat Metallica. Produktionen blev dock inte speciellt flashig för det; den enda skavanken på den fronten är möjligtvis basens relativa frånvaro i mixen. En återvändo till tidigt material gjordes här i och med låten Angel of Disease. Den nyblivna trion lät sig inte förblindas av någon stjärnstatus utan levererade en hård och bra skiva. Dock fattades den intensiva kreativiteten hos föregångarna. Notera att Pete Sandoval på Covenant hade utvecklat och faktiskt perfekterat sin maskinella trumstil till rent omänskliga nivåer. En strikt militarisk känsla präglar hans trummande, och otroligt välkomponerade blastbeats kan avnjutas på låten Rapture, samt en direkt strålande avslutande uppvisning i låten Vengeance is Mines sista sekunder. En minicd släpptes senare med remixat material gjort av en Laibach-medarbetare. Ingen höjdare. Efter Covenant var Morbid Angel i stort sett utbrända. Glöden var borta, Vincents röst var trött, kompositionskrafterna uttömda och mixningen dålig. Domination utkom 1995 och var något av en besvikelse för de flesta. Så här i efterhand finns det ett par fina stunder på skivan, främst introlåten Dominate pga dess fanatiska text och utmattande intensitet; låten Where the Slime Live, som är en väldigt originell death metal-låt, med ett distinkt Morbid Angelsound trots den nya formen; Caesar's palace med sin smarta textvändning - den utvalde som väntas återkomma efter 2000 år är inte Jesus utan den romerske diktatorn Julius Caesar; Hatework - Vincents maniska manifest till tonerna av Erik Rutans undergångssymfoni. Rutan fungerar som ett melodiskt alternativ till Azagthoths kaos, och han får även skriva ett par egna låtar. Annars är de bästa stunderna faktiskt respektive solo i Dominate och Where the Slime Live - totalt vansinniga och lysande. Vincent lämnade gruppen efter Domination. Som "tack för den här tiden" släpptes liveskivan Entangled in Chaos - en välpolerad liveskiva. Inte mycket att orda om. Välspelade låtar till största delen från de bästa skivorna. Vincent gick vidare till sin frus band, Genitorturers. Morbid återkom 1998 med ny sångare - Steve Tucker. Han gjorde en relativt misslyckad sånginsats. Erik Rutan var inte med i bandet, utan fokuserade på sitt eget projekt. Skivan stoltserar med en 16 minuter lång stadiumrocklåt med sång av Azagthoth, men annars är den inte mycket att ha. Inte ens trummandet var särskilt inspirerat. Det mest innovativa med albumet är titeln Formulas Fatal to the Flesh. Som ni kanske märkt är varje skivtitel i bokstavsordning: Altars of Madness, Blessed Are the Sick osv. På Formulas förekommer alltså alfabetets sjätte bokstav tre gånger. FFF utläses numeriskt 666... FFF väckte inte mycket uppmärksamhet, åren gick, och så kom Gateways to Annihilation. En och annan höjde på ögonbrynen, men i stort sett var allt sig likt. Morbid Angel slutade andas efter 1993 års dåraktigt rasande Covenant. Att liket rör på sig är vanligt postmortem. Men inget att bli upprörd över. Vad jag anser som relevant lyssnarmaterial är Altars of Madness, Blessed Are the Sick och Covenant. Som komplement rekommenderas bootlegskivan Blessed Are the Boots, en liveskiva från Stockholm som är helt lysande pga den sköna livekänslan då gitarrerna försvinner i början av Evil Spells och faktumet att Morbid Angel spelar en Terrorizer-låt i form av Dead Shall Rise! Utmärkt.... Vi väljer att hylla och framhålla Morbid Angel eftersom deras musik är banbrytande och enastående. De har - oavsett vad folk påstår - inspirerat många band inom death, black och doom metal, och deras tidiga alster framstår idag som något av det allra bästa som skapades under 1980- och 90-talet.
Medlemmar:
Diskografi:
Bootlegs/Demoinspelningar:
Hyllningsskivor:
Copyright (c) 2001 - Pure Fucking Armageddon |
Om man tar Morbid Angels två första skivor, ovannämnda Altars of Madness samt
1991 års Blessed Are the Sick, hittar man inte en enda medelmåttig låt.
Allt är perfekt. På den sistnämnda skivan återfinner vi samma bandmedlemmar,
men i en helt ny kostym. Debutens thrashiga vansinnestempon och grindinfluerade ursinne stöptes
om till tempovarierande ren dödsmetall med betydligt tyngre produktion - kraftigare trumljud,
fylligare (och renare) gitarrljud och den brutalaste rösten på den här sidan
helvetet. Vincent hade här kommit in mer i bandet och lät Azagthoths mytologiska teman
ta sig nya uttryck i apokalyptiska visioner. Bandet inkorporerade nu instrumentala låtar i
sitt koncept, banbrytande på sin tid. Richard Brunelle komponerade en vacker akustisk,
neoklassisk låt med namnet Desolate Ways, vilken skulle bli hans enda komposition
för bandet. Återigen återvände bandet till tidigare inspelningar - ungefär
hälften av låtarna var tidigare på demoinspelningar och/eller Abominations
of Desolation. Det tycks som om Azagthoths stora kreativa period var under mitten till sluten
av åttiotalet, och höll på att blekna bort. Men det är sådant man
märker först i efterhand. För det finns inga skavanker på skivan, den är
totalt klanderfri. Innovativ, intelligent, välspelad och originell. Inga andra band skriver
riff som Morbid Angel - många har kanske försökt, men ingen har riktigt lyckats.
Bandet introducerar här riktigt långsamma låtar i kontrast till de snabba, och
inspirerar samtidigt en ny undergenre till dödsmetallen; en form av doom med tydliga,
olycksbådande death metaldrag fylld av smattrande baskaggar, långsamma utdragna
gitarriff och mullrande röst.
