Nu går vi visst händelserna i förväg. I början var ett oseriöst band (medlemmarna var ju knappt torra bakom öronen!) kallat Black Death med Gylve Nagell (Fenriz) som drivande kraft, får man förmoda. Snart anslöt sig resten av medlemmarna som skulle utgöra Darkthrone: Ivar Enger (Zephyrous), Dag Nilsen och Ted Skjellum (Nocturno Culto).
     Efter ett par icke speciellt minnesvärda demoinspelningar landade Darkthrone ett skivkontrakt med Peaceville Records och debuterade med death metalplattan " Soulside Journey". Efterhand utvecklade bandet uppfattningen att dödsmetallen blivit alltför trendigt, och växlade helt sonika om och blev en black metalgrupp.

Transilvanian Hunger   En recension/analys av John O.

Trans silva = bortom skogen
Transsylvanien = landet bortom skogen

Debutskivan Soulside Journey bestod av malande, långsam death metal. Efter upprensning inom bandet och en växande popularitet för dödsmetallen, beslöt man sig för att byta inriktning. Uppföljaren A Blaze in the Northern Sky blev den första moderna, fullt utvecklade black metalskivan (inspirerad av klassiska, primitiva thrashband som Hellhammer, Celtic Frost, Mayhem och Bathory). På 1992 års Under a Funeral Moon lyckades bandet slutligen skaka av sig alla aspekter från den så inflytelserika dödsmetallen (på föregångaren fanns spår av genrens tekniska trummor, gitarrsolon m.m.). Darkthrone gjorde allt för att bli av med eventuella trendföljare. Under a Funeral Moon är iskall, hatisk och grymt känslolös. Det finns inga sorgsna, melankoliska tongångar (vilka brukar prägla genren) och Ted Skjellums "sång" saknar alla spår av värme, medkänsla eller ens lidande. Rösten är extremt dominerande och ryter sakligt ut Nagells febrigt svärmande fantasier om diabolisk förintelse ("Summer of the Diabolical Holocaust"), pest ("Inn i de dype skogers favn") och krig ("Unholy Black Metal").

Det man slås av, då man lyssnar på Darkthrones banbrytande skivor mellan 1991 och 1995, är den enorma befrielsen från det estetiskt sköna. Så här är musiken uppbyggd: I grund och botten återfinns Nagells trummor, djupt begravna i mixen. Trummorna är överdrivet repetitiva, hånar överlägset den tekniska metallens omöjliga taktbyten och finesser, genom att envist rusa fram i samma tempo. Den genomgående takten är väldigt demokratisk: baskagge, hi-hat och virvel slås exakt lika många gånger (tills de gånger en cymbal kommer in och förstör ordningen). Trummornas snabbhet till trots, infinner sig snart en lugnande, sövande effekt p.g.a. deras invanda mönster. Den som låter sig lugnas alltför mycket, riskerar dock att abrupt väckas till sans då Nagell låter båda baskaggarna jobba, eller får för sig att drämma till någon av de extremt skarpa cymbalerna. Ovanför trummorna svävar två distorterade gitarrer, en i varje högtalare, så att säga. Gitarrljudet är suveränt producerat (eller oproducerat?), det finns inget mellanregister, och tonen är uppblandad med en stor mängd organiskt brus. Gitarrerna spelas till 99,5 procent i tremolo, d.v.s. att strängarna slås an av plektrumet både uppåt och nedåt i en väldigt snabb takt. Detta innebär inte att melodierna går snabbt - tvärtom - men effekten blir i stället att det inte går att höra en distinkt klang ur stränganslaget, utan lyssnaren erbjuds en jämn ström av toner, förvridna och plågade av den fruktansvärda ljudinställningen. En bit under gitarrerna döljer sig en i början nästan ohörbar bas. Den har ett svagt ljud, men efter åtskilliga lyssningar lär man sig att höra den ordentligt. Strängarna hanteras på samma sätt som gitarrerna - ilsket tremolo - men basen vägrar följa huvudmelodierna (som gitarrerna tar hand om). I alla låtar skapas polyfoniska effekter, när bas, rytmgitarr och ledgitarr hittar på sina egna självständiga, men harmoniskt relaterade, melodier - och framför dem samtidigt.

Melodier som följer varandra tills de mitt i bryts av och går åt olika håll - vilket tack vare tremoloeffekten och distorteringen resulterar i en drastisk, disharmonisk peripeti som skär rätt in i hjärtat. Två gitarrers tremoloriffande flyter perfekt ihop och blir påtagligt distinkta då den ena gitarren avviker från den predestinerade formeln. Och ovanför alltihop skriker Ted Skjellum smärtsamt och icke-melodiskt ut texterna om självmord, krig, ändlösa mörka skogar, sorg, hedniskhet och mystik. Rösten är inte lika dominerande som på de två föregående skivorna, utan är ljusare/högre, och man kan nästan höra hur hans strupe slits sönder av de ansträngande, panikslagna utbrotten av skrik (det är dock inte lika påtagligt som uppföljaren, Panzerfaust, där man praktiskt taget kan höra hur blodet sprutar ur stämbanden). Det är inte ett dugg vackert - det är fruktansvärt fult och illalåtande. Det är skrämmande och äckligt. Men det är vackert ändå, trots att det är så fult. Melodierna går in i märgen, när polyfoniska melodier kolliderar och dissonansen utbryter är det så man vill gråta. Det är sorgligt, ondskefullt, hatiskt och smärtsamt.

Har du någon gång vandrat ut i en mörk skog efter att ha varit på något upplyst ställe? Har du då fått för dig att du inte är ensam? Att det finns någon eller något som rör sig i närheten? Du försöker urskilja rörelser ur mörkret, men du vet inte om det är din hjärna som spelar dig ett spratt, och dina ögon har inte riktigt vant sig av med ljuset. Illusioner dansar framför dina ögon, din puls slår i öronen, så det blir svårt att höra om någon förföljer dig. Transilvanian Hunger är precis sådär. De första gångerna man lyssnar på skivan skräms man av det kaotiska ljudet och den plågade röstens fruktansvärda skrik. Men man lär sig att älska denna känsla. Man lär sig att höra det som ligger dolt bakom ytan. Man blir beroende av denna fruktansvärda tortyr, och man vill hitta upplevelser som är värre, mer extrema. Men när man har hittat Transilvanian Hunger kommer man inte längre. Många har försökt (alltför många) överträffa den i fråga om grymhet och envishet, men ingen har lyckats. Plågsamt minimalistisk (både i form och substans). Huvudriffet i låten I en hall med flesk og mjød består av ett långt utdraget ackord, som spänner över tre takter, samt en avslutande takt. Detta upprepas och upprepas till förbannelse, och innan man har lärt sig exakt hur länge ackordet spelas, blir man helt vansinnig när man hör låten.

Ännu en storhet hos Darkthrone är några av deras märkliga melodier. De som nästan är tonala, men inte riktigt. De låter extremt ambivalenta, och balanserar mellan att låta glada eller sorgliga - och i slutändan låter de bara helt enkelt sjukt.

När Black Metal-rörelsen rasade samman i Norge 1993, till följd av mordet på centralfiguren Øystein Aarseth, var det nästan bara Darkthrone som stod på benen. Burzum, Emperor, Mayhem, Immortal och Enslaved hade medlemmar som av olika skäl förhindrades fortsätta sin verksamhet (fängelse, för det mesta…). Tiden kring dessa händelser var alltså verkligen kaotiska och märkliga. Det var en tid av bränder, mord och självmord. Mitt i denna vansinniga tumult lyckades innovatörerna - Darkthrone - släppa en skiva som uppfångade den sjuka och hemska atmosfären som präglade tiden. Transilvanian Hunger är ett ondskefullt mästerverk, och det främsta bandet och genren någonsin presterat.

Namnet Transilvanian Hunger (där Transylvanian blivit felstavat), också titeln på den första låten, syftar på självmord, eller åtminstone en längtan bort från livet, och frågan är om den inte också hänvisar till sångaren Per Ohlin från Mayhem, som 1991 begick självmord genom att skjuta skallen av sig med hagelgevär, iförd en vit t-shirt med texten: I [hjärta] Transylvania.

"Take me, can't you feel the call
Embrace me eternally in your daylight slumber
To be draped by the shadow of your morbid palace
Oh, hate living… The only heat is warm blood"

Från Under a Funeral Moon-skivans lugnt reflekterande känslolöshet, attackerar bandet här med sorgsna melodier, personliga texter och hjärtskärande skrik, som ger en helt motsatt effekt. De som tyckte att ljudet var värdelöst på Under a Funeral Moon kommer inte att tycka om detta. Här finner man gitarrer som, enligt en vän, låter som "borrar". Ett genomträngande brus av analogt oljud hörs hela tiden (vilket ger ett kallt, men inte kliniskt, ljud). Musiken stinker av ondska, tomhet och hat i form av det kalla statiska oväsendet från motorsågsliknande gitarrer över ett kompakt lager av repetitivt trummande; en formel som ingen kan tycka är vacker.

Efter Under a Funeral Moon, som bestod av 100% rå, iskall black metal, är detta den enda logiska vägen att gå. Istället för att slunga ut samma skiva en gång till tog Darkthrone black metal till en ny nivå genom att införa melodi i den strängt antiestetiska musikformen som de redan presterat. Melodier som med suggestiv kraft griper tag om lyssnaren och skapar en atmosfär av fruktansvärd grymhet och förintelse. Transilvanian Hunger är essensen hos black metal där allt oväsentligt har skalats bort.

Sångstrukturerna är extremt minimalistiska och väldigt simpla teknikmässigt. Musikens genomgående polyfoni och monotona karaktär ger ett atmosfäriskt djup, medan de väldigt minimala, men levande och pulserande, trummorna ger en känsla av enslighet som endast ett fåtal gånger avbryts för känslosamma utbrott. Därför blir helheten ändå på något sätt komplicerad i all sin enkelhet. Små, försiktiga och knappt märkbara förändringar sker konstant under strömmen av oljud. Nagells uppgivet snabba trummande, blir av någon konstig anledning en väldigt avslappnande aspekt då man koncentrerar sig på trummorna och speciellt hi-hatens enformiga malande. Jag måste dock konstatera att det finns många stora ögonblick som trummorna står för, men det blir svårt att uppfatta dessa ögonblick p.g.a. trummornas envist skumma ljud.

Det svarta omslaget är ett fotografi av en mansfigur (Fenriz, faktiskt) som höjer ansiktet och skriker mot en nattlig himmel. Fotot är inte i gråskala, bara svart bakgrund med rena, vita kontraster, som resultatet ur en dålig kopiator. Grymt effektivt, och en bra beskrivning av skivans musik: expressivt och minimalistiskt. Det finns inga uppgifter om vilka musiker som medverkar på skivan, eller vem som skrivit musiken. Ingen möda har lagts på att polera "slutprodukten" - låtarna börjar bara plötsligt, utan några intron, och när de slutar återstår ofta ett par sekunders isande brus (tills någon i bandet går fram och stänger av inspelningen, får man förmoda). Produktionen (eller bristen av densamma) och avsaknaden av "design" tvingar lyssnaren att fokusera mer på musiken och helheten än oväsentliga detaljer. Transilvanian Hunger är en starkt antiestetisk skiva. Darkthrone gör allt för att distansera lyssnaren, och för att hålla nyfikna personer borta. De tar här till fullo avstånd från överflödiga, estetiska värden och levererar enbart essensen i kompositionen, inte i onödiga fusktekniker som ovanliga instrumentval eller ljudeffekter (ekon, samplingar etc.).

Medlemmar:
Ted Skjellum - sång, gitarr, bas (1989-)
Gylve Nagell - sång, bas, trummor (1986-)
Ivar Enger - gitarr, bas (1986-1994)
Dag Nilsen - bas (1986-1991)

Diskografi:
Soulside Journey, (Peaceville Records, 1989)  [omslag]
A Blaze in the Northern Sky, (Peaceville Records, 1991)  [omslag]
Under a Funeral Moon, (Peaceville Records, 1993)  [omslag]
Transilvanian Hunger, (Peaceville Records, 1994)  [omslag]
Panzerfaust, (Moonfog Productions, 1994)  [omslag]
Total Death, (Moonfog Productions, 1995)  [omslag]
Goatlord, (Moonfog Productions, 1996)  [omslag]
Ravishing Grimness, (Moonfog Productions, 1999)  [omslag]

Demoinspelningar:
Land of Frost, (1988)
Thulcandra, (1988)
A New Dimension, (1989)
Cromlech, (1989)

Bootlegs:
The True Legends in Black, (1995)  [omslag]
The Roots of Evilness, (1997)  [omslag]
A Night of Unholy Black Metal, (1998)  [omslag]

Hyllningsskivor:
Holy Darkthrone - Eight Norwegian Bands Paying Tribute, (Moonfog Productions, 1999)  [omslag]
The Next Thousand Years Are Ours - A Multimedia Tribute to Darkthrone, (2001)  [omslag]