Jag driver tesen att Varg Vikernes (detta är namnet jag ämnar använda i följande text) inte är en kappvändare, att hans konst tillhör det djupaste inom svartmetallen, och att det finns en röd tråd som löper genom hans musikaliska utveckling. Jag är av åsikten att man borde skilja verket från konstnären - men att man inte kan avfärda den ideologiska grund som finns inkodad i det konkreta verket (i detta fall musiken). All konst är kommunikation, och att lyssna på Burzums musik går inte att göra i ett ideologiskt rent vakuum.

Förvisso är Vikernes (eller var åtminstone) en provokatör och något av en narr - men likt alla stora konstnärer ligger det skämtsamma utanför konsten - verket talar med stort allvar, även när det skämtar, medan Vikernes distraherar uppmärksamheten till sin person.

Låt oss nu, drygt 10 år efter debuten "Burzum", återvända till den beryktade tiden då svartmetallen satte Norge på den massmediala kartan och studera ett av de främsta banden närmare.

Natten till 10 augusti tryckte Varg Vikernes kniven genom Øystein Aarseths huvud. Burzums och Mayhems respektive storhetstid fick ett abrupt och blodigt slut. Vikernes hade varit vän med Aarseth, som kallade sig "Euronymous" och var frontfigur för bandet Mayhem, som vid dödstillfället nyligen spelat in skivan "De Mysteriis Dom Sathanas" - med Vikernes på bas. Deras vänskap hade resulterat i att Burzum släppte den självbetitlade debutskivan på Aarseths "bolag" Deathlike Silence Productions.

Utanför musiken drev de båda herrarna tillsammans med andra prominenta personer från den växande black metalscenen fysisk krigföring mot kyrkan och kristendomen. Vikernes sägs ha varit den pådrivande kraften, och själv ansvarig för flera nedbrända kyrkor - ett faktum Vikernes själv anspelade på när han med sardonisk hånfullhet gav sin singel namnet "Aske" och gav ut den tillsammans med en Burzum-tändare.

Men vid något tillfälle uppstod alltså en chism mellan Vikernes och Aarseth, och jag tänker inte spekulera i varför (Läs boken "Lords of Chaos" av Michael Moynihan och Didrik Søderlind om det är spekulationer ni vill ha); en chism som resulterade i Aarseths död och Vikernes fängslande, alternativt Mayhems spirituella ruin och Burzums estetiska metamorfos.

Burzum

Burzum är Varg Vikernes skapelse och är liksom hans pseudonym, Greve Grishnackh, tagen från Sagan om ringen. Burzum betyder "mörker" på orkernas språk –Varg själv intar en postmodern inställning till ordets betydelse: "Burzum means either 'darkness' or 'light' dependent how you see it, really. If you're a Christian it probably means 'darkness', right?" Han inledde sin karriär i ett band som kallades Old Funeral, vilket bestod av de grundande medlemmarna från bandet Immortal: Abbath och Demonaz.
   Varg tröttnade snart på mentaliteten i bandet och har sagt i en intervju att de andra i gruppen bara var intresserade av att äta och skämta. Han startade sitt eget band, med sig själv som enda medlem. Bandet hette först Uruk-Hai, men bytte snart namn till Burzum. På något sätt, kanske genom sina kontakter med Abbath och Demonaz från Old Funeral kom han i bekantskap med Øystein "Euronymous" Aarseth och deras vänskap var snart ett faktum. Varg avancerade snabbt i aktning hos den sataniska inre cirkeln kring Aarseths affär.

"Greven"

Varg ledde cirkeln till terrordåd mot kristendomen – på hans inrådan brändes den anrika Fantoftkyrkan den sjätte juni 1992 och otaliga kyrkbränder skulle följa. Till en början var Varg och Euronymous mycket bra vänner – Euronymous gav ut två skivor med Burzum på sitt bolag – den stilbildande "Burzum" från 1992 och singeln "Aske" från samma år (Aske syftar på askan från nedbrunna kyrkor – och omslaget visar just ruinerna efter Fantofts stavkyrka som Varg anhållits för att ha bränt ned, men släppts i brist på bevis). Med "Aske" följde också en särskild Burzum-tändare och det spreds satiriska flygblad med gruppens logo – "Burzum tour '92. Coming soon to a church near you!".
   Man kan dela in Burzums musikaliska bana i två delar: den före mordet på Euronymous och den efter mordet. Burzums debutskiva släpptes som sagt på Euronymous dåligt skötta bolag, Deathlike Silence Productions (D.S.P.), och var influerad av svenska Bathorys tidigare skivor, "Bathory" (1984), "Under the Sign of the Black Mark" (1985), "The Return" (1986) samt den monumentala "Blood Fire Death" (1988).
   Redan före mordet på Euronymous var han smått ökänd i Norge, främst p.g.a. en intervju med honom i dagstidningen Bergens Tidende 1992, där han antydde att black metalsatanisterna hade mördat flera personer, offrade till djävulen och brände ner kyrkor. Han hade också mordhotat en medlem av den svenska death metalgruppen Therion (p.g.a. att de hade samhällsmedvetna texter på en skiva) genom en svensk tjej som trodde sig vara flickvän till "greven" – uppenbart förd bakom ljuset. En natt sprutade hon i alla fall tändvätska på denne musikers dörr, tände eld och naglade fast ett handskrivet hotbrev, undertecknat "greve Grishnackh" på väggen till huset med en stor kniv. Ingen i huset skadades, men hon blev dömd till rättspsykiatrisk vård i Sverige för mordbranden och blev faktiskt intervjuad i sensationsprogrammet Svar Direkt i svensk tv. När så Euronymous blev mördad lät Varg sig intervjuas av engelska Kerrang! för en artikel där Varg syns stående med en ilsken blick och bar överkropp under en rubrik som skriker: "I piss on his grave!". Innan tidningen ens hade kommit ut i affärerna hade han arresterats, och efter en mycket uppmärksammad rättegång hade han dömts till 21 år i fängelse.
    Boken "Lords of Chaos" beskriver hur norska tidningar älskade Vargs alter ego, den mordiske satanisten med det smått perversa namnet Greve Grishnackh. Han blev "Greven" med hela det norska folket, och idag känner de flesta norrmän till hans namn. Det finns t.o.m. typiska, norska greven-vitsar som för övrigt är fullkomligt humorlösa: "Vet du varför greven bara äter fullkornsbröd? Han vill bara äta hel-vete." Det man skräms av vill man gärna skämta bort, därav grevenvitsarna och de lustiga rubrikerna vi fick ta del av i "Lords of Chaos".

Slutmördat

Efter att Varg hade fängslats tycktes Burzums karriär vara över – de två första utgåvorna spreds via ett skivbolag som sköttes av mannen som Varg själv mördade, de resterande två Burzum-skivorna, "Det som engang var" (1992) och "Hvis lyset tar oss" (1992-1993) hade släppts på Vargs eget skivbolag, Cymophane Records, vilket nu alltså även det inte längre existerade. Den sista skivan Varg spelade in före mordet, "Filosofem" (1993), hann aldrig bli utgiven, och skulle kanske aldrig heller bli det om det inte vore för en engelsk kvinna vid namn Tiziana Stupia som ansåg att Burzums musik var för bra för att bli bortglömd. Hon startade därför skivbolaget Misanthropy Records med enda mål att ge ut Burzums skivor igen. Från fängelset gav Varg direktiv om hur utgivningen skulle skötas och han spelade även in två nya album bakom lås och bom. De nya skivorna skilde sig inte mycket från de tidigare rent kompositionsmässigt – det var fortfarande ritualistisk, "ambient" musik med mycket minimalistiska upprepningar av simpla melodier i ett försök att locka fram de uråldriga arketyperna ur Burzums nordiska lyssnare. Men ljudmässigt var det en avgrund emellan; de nya skivorna "Dauði Baldrs" (1996) och "Hliðskjálf" (1999) var inspelade med enbart syntetiska instrument (keyboard och dator), utan sång och ingår i Burzums ambienta trilogi om de nordiska asarna, den första behandlar Balders död som metafor för hur Loke (logik) med hjälp av parasitväxten tisteln (judendom) lurar den blinde Höder (nordisk arketyp) att döda sin broder Balder (godheten), den andra behandlar omständighetena kring Balders död som leder till Ragnarök, såsom Höders förtvivlan över att ha skjutit ihjäl sin älskade bror, Frejas sorg över sin dödade son och Odens död. Den tredje, avslutande delen på trilogin spelades aldrig in.

Burzums musik

Den som för första gången hör Burzums gamla alster blir ofta förvånad. Med tanke på skaparens ökändhet och dokumenterade våldsamhet förväntar de flesta sig att få höra mycket brutal musik med grova texter, men det som erbjuds är eftertänksam, atmosfärisk, harmonisk musik (i en van metallyssnares öron – för ovana lyssnare låter säkert allting väldigt kaotisk) med underliga filosofiska texter:

Inn i slottet fra droemmen
(Varg Vikernes, september 1992)

Gjennom taakete daler
Mellom dystre fjell
Under graa skyer
Mitt i svarte natten
Paa en stolt hest
Ifort svarte kler
Sterke vaapen i haand

Uendelig med doede trer
En evighet av kulde
Oever stokk og stein
Inn i skyggene…

Ut fra taaken
Ut fra moerke
Ut fra fjellets store skygge
Droemmens slott…

Da stoppet rittet
Som varte i en livstid
For herren gaar
(inn i slottet fra droemmen)

Mycket ont kan sägas om Varg Vikernes – men hans musik är otroligt nyskapande och genialisk. Hans åsikter tycks ha ändrat karaktär genom åren; från början med satanistisk inställning, sedermera en hedning och slutligen en hedning med lutning åt fascismen. Men den som uppmärksamt tar del av hans texter finner konsekvens i längtan till det förflutnas skuggor, visionerna om "war between the races" (på debutskivan), ställningstagandet mot kristendomen (en avgrening från judendom, ej att förglömma), uppmaningen till handling och fascinationen för naturens krafter. Alla dessa element återfinns hos den senare Vikernes, om än i ny kostym. Vikernes har inte, som folk påstår, kastat av sig den gamla ideologin och anammat en ny - den första Burzumskivan visar vägen, och därifrån går en rak linje som Vikernes har följt. Det kallas utveckling, man kan tycka bra eller dåligt om den, men att kalla honom kappvändare är att visa oförstånd inför ett större sammanhang.

Hans musik är sällan provocerande, mest melankolisk och bra yoga-inspirerande material med sin långsamt melodiska mystik, men hans person är fruktansvärt provocerande, både i intervjuer, handlingar och materialet som omger bandet.

Provokatören, galningen och geniet Varg Vikernes

Den ovan nämnda Burzum-tändaren och citatet om att pissa på Euronymous grav är uppenbara provokationer, liksom den senare Burzum t-shirten med texten "Support your local Einsatzkommando!", flygbladen med citat från Nietzsche och Goethe, hans medverkan i den nazistinspirerade föreningen AHF och hans nyliga namnbyte till Varg Kvisling Larsson Vikernes. Han införde många nya tankar inom black metalrörelsen, även om han numera anser att han aldrig varit del av den (samt kallar föraktfullt black metal för "negermusik"). Han fick sina kollegor inom black metalscenen att gå på krigsstigen mot posörer och kristna – han införde hedniska teman i musiken, vilket åtskilliga band använder sig av idag, han inledde en ny tradition av ambient metal som även den har börjat visa antydningar till en separat genre med band som Summoning (Österrike) och Arckanum (Sverige). Han var den första att gå ut öppet med "nazistiska" åsikter, vilket numera är standard bland de mer obskyra banden i genren.

Vikernes växte så småningom ifrån black metalgenren, och black metalgenren stod främmande inför hans nyfunna väg som rasideologisk propagandist för AHF. Det var troligtvis hemsidan www.burzum.com som fick bägaren att rinna över; en massa onödigt bråk, som jag inte vill gå in på här, mellan AHF och personer bakom hemsidan ledde i slutändan till att Vikernes defintivt la ner projektet Burzum.

Säga vad man vill om Burzum - från början till slut ett fantasiinspirerande väsen som får dödliga att drömma. Musik som sätter själar i brand och lämnar kyrkor i aska...