Nietzsche och Metal

Nietzsche och Metal
En analys författad av John O.

Otaliga är de metalband som tackar Tysklands kanske främsta tänkare, Friedrich Wilhelm Nietzsche, i sina texthäften. Hans tematik och termer förekommer dessutom frekvent i sångtexter. Är det möjligtvis så att många band är filosofiskt skolade, eller sprider man helt enkelt vidare en ensidig tolkning baserad på enstaka av hans skrifter? Jag tycker åtminstone att detta är en intressant frågeställning med tanke på att Nietzsche är en av de mest missförstådda filosoferna någonsin, och skulle bli förvånad om det visade sig att just metalgrupper besitter en bred kunskap om hans verk.

Det är alltså inte ett påhopp mot någon - även hans lösryckta fraser är inspirerande och givande, men det bör även framhållas att Nietzsche själv på flera ställen uttryckte sitt ogillande för ett lättsinnigt läsande av hans skrifter: "The worst readers are those who behave like plundering troops: they take away a few things they can use, dirty and confound the remainder, and revile the whole" (Assorted Opinions and Maxims 138), "den som skriver i blod och tänkespråk, den vill icke bliva läst utan lärd innantill" (Så talade Zarathustra I, "Om att läsa och skriva"), "my patient friends, this book desires for itself only perfect readers and philologists: learn to read me well!" (Morgenröte - förord), "den som trodde sig hava förstått någonting av mig, hade ordnat om åt sig någonting av mig efter sin bild - ej sällan motsatsen till mig, till exempel en 'idealist'; den som ingenting förstått av mig, bestred att jag över huvud kom i betraktande" (Ecce Homo, "Varför jag skriver så goda böcker" 1)...

Vi kan börja vår undersökning lättsinnigt med ett band som relativt tidigt gav intrycket av att vara nietzscheaner - neobarbariska machoheavymetalhjältarna Manowar. De gav ofta texterna en krydda av Nietzsches "exoteriska" drag i teorin om övermänniskan och vilja till makt. Det skall klart och tydligt framhållas att Manowar, så vitt jag vet, inte utger sig för att sprida någon tydlig filosofi. Tydligt är dock faktumet att de använt termen "will to power" ett flertal tillfällen, och ofta i omvänd form ("Power and dominion are taken by the will"). En läsning av texten till smått barnsliga "Hail and Kill" ur ett nietzscheanskt perspektiv ger flera antydningar till ett par punkter i hans världsbild:

Brothers I am calling from the valley of the kings
with nothing to atone

Utan att behöva spekulera i vad "the valley of kings" är, kan vi konstatera att Manowar utgår från en okristen ståndpunkt; i kristendom har man alltid något att sona för. Raden "nothing to atone" insinuerar således att jag-personen har kommit bortom kristen morallära, eller för att tala i Nietzsches termer, befinner sig bortom gott och ont. Det finns också ett drag av hans stoltaste lära amor fati - kärlek till ödet.

Blood and death are waiting like a raven in the sky
I was born to die

Här har vi fatalismen i sin råaste form. Ett fullkomligt accepterande av ödet - "I was born to die" signalerar ett sorglöst konstaterande och en ovillkorlig förlikelse med det tragiska elementet i livet: amor fati återigen. Eller för att tala med grekerna: Dionysos.

Power and dominion are taken by the will
By divine right hail and kill

Det är här Manowar börjar misstolka Nietzsche, och vi ska kanske inte anklaga dem för mycket - det är ingenting som egentligen säger att de använder Nietzsche som grund för sin text. Men vi kan konstatera att viljan till makt inte nödvändigtvis är detsamma som att plundra och kriga och dominera andra, åtminstone inte så påtagligt och plumpt som Manowar uttrycker det. Och den andra raden, "by divine right...", är raka motsatsen till Nietzsche, som formligen spyr galla över tanken på att gudomligheter eller "en värld bortom" skulle kunna ge människan "rättigheter" att göra någonting. Om det finns någon form av rättighet, kommer den inifrån, från viljan till makt själv. Det kan också vara på sin plats att påpeka att vilja till makt i Nietzsches filosofi är grunden till allt, och är främst representerad i en kamp om att tolka världen till egen fördel (t.ex. genom en moralisk världsbild som främjar samhället, krigslustan osv).

Nu är Manowar förstås inte idealgruppen för en sådan analys; i de flestas ögon framstår de snarast som pajasar - och sannerligen är det precis vad de blivit, speciellt i textväg (jfr senaste skivan, "Louder than Hell", tusentals floskler och klichéer staplade på varandra).

Vi vänder i stället blicken mot vår svenska storhet, Bathory, som gett intryck av att vara Nietzscheinfluerad, i alla fall på skivan "Twilight of the Gods" från 1991. För det första har vi titeln, som i sig inte är Nietzsche - utan Wagner (operan Götterdämmerung (Ragnarök - bokstavligt: gudaskymning)) - men ändå anknyter till Nietzsche i och med att han parodiserade Wagners titel med sin bok "The Twilight of the Idols" (Die Götzen-Dämmerung - Avgudaskymning). Jämför snarlikheten mellan tyskans "Götter" (gudar) och "Götzen" (avgudar/idoler). Nietzsches titel är som alltid mångtydig, men han väljer framför allt just denna titel, eftersom det är dags för omvärderingen av alla värden. Detta innebär en skymning för "avgudarna", det vill säga slutet för alla falska gudabilder. Jag skall återkomma till detta lite senare, i undersökningen av norska Gorgoroth.

Den mycket dystra stämningen i Bathorys "Twilight of the Gods" speglar väl Nietzsches "tragiska" inställning till sitt öde. Han såg ensam innebörden av Guds död; omvärlden tycktes inte inse det otroligt nihilistiska momentet i avskaffandet av Gud. Nietzsche kritiserar förstås kristendomen skoningslöst från första stund (och kulminerar i det oerhört konsekventa och brutala fullfrontskrig som utförs mot den kristna läran i verket "Antichrist"), och visar att kristendomen i själva verket är motsatsen till vad den verkar vara. Kristendomen är en nihilistisk världsåskådning. Varför? Eftersom den ser en värld bortom denna, en perfekt värld, och ser då vår värld som sämre, mindre "perfekt". I strävandet efter livet efter döden, den "sanna" världen bortom verkligheten (jämför Platons lära om idévärlden, som Nietzsche anser vara minst lika livsfientlig) förminskar man värdet av den här världen. Man kallar den här världen för en "skenvärld" och jämför den med en fantasivärld, en "sann" värld. Allt som är bra och vackert i människan tillskriver man Gud, och lämnar bara kvar ett tomt skal (med Descartes och hans uppdelning av kropp och själ finner vi detta tydligast - den påhittade/skapade "själen" blir det "perfekta" och "eviga", kroppen nedvärderas och anses vara imperfekt, klumpig och onödig). Detta är det första steget i nihilismen hos kristendomen, att överföra alla värden härifrån till fantasivärlden, och därigenom göra existensen här och nu värdelös.

Men - och det är här Bathorys låt kommer in i bilden - nu vacklar fundamenten för Gud och den moralisk-metafysiska världåskådningen. Innebär detta att vi kommer återfå värderingarna till denna värld? Nej, tvärtom, nu kommer alla värderingar att försvinna - även i världen bortom. Hela existensen och hela världen; ögonblicken, historien, tiden och livet blir helt och hållet värdelöst. Detta är Nietzsches tragiska insikt. Man kan fråga sig varför Nietzsche i så fall fortsätter att kämpa mot kristendomen, men vi kan konstatera att Nietzsche avskyr det som är sjukt, och kristendomen är sjuk, korrupt och dekadent ända in i sin kärna. "Man bör knuffa det som faller", säger Zarathustra...

"In this age of utter madness", sjunger Quorthon. Och det är precis vad Nietzsche förutspår i och med Guds död: galenskap och förvirring. Bathory visar här på ett bra sätt uppfattningen om Nietzsches stora problem med nihilismen, och den tragiska insikten i konsekvenserna av den nya tiden:

Even the gods of countless religions
Holds no powers against this tide
Of degeneration because we have now found
There are no thrones up there in the sky
(Bathory, "Twilight of the Gods")

På mästerverket Blood Fire Death visar dock Bathory prov på en helt annan syn. Titelspåret handlar om att slavarna skall resa sig - "children of all slaves unite". Nietzsche var inte en förespråkare av slavmoral, som han såg karakteriseras av ressentiment, den negativa/reaktiva formen av Vilja till makt. De förtryckta, svaga folken - slavarna - ser de starka, förnäma människorna som onda, och förvandlar så sin världsbild till en universell dogm som fastställer goda dygder och onda egenskaper. Detta hände när kristendomen uppkom ur det nedtrampade judiska folkets hat och impotenta hämndbegär. De gör dygder av att vara svaga och "goda". Detta är ett av Nietzsches mest intressanta och påtagliga försök att beskriva kristendomens uppkomst och psykologin bakom dess moral, i boken "Zur Genealogie der Moral" - "Om moralens härstamning"/"Moralens genealogi". Med klockren precision och fyndiga formuleringar avslöjar Nietzsche kristendomens verkliga motivationer. Till exempel att den svaga människan självklart väljer att göra svaghet till en dygd. När kristendomen säger: "jag väljer att vända andra kinden till i stället för att hämnas, eftersom det är gott att avstå från hämnd", är det ett sätt att göra sin impotens till dygd. Den svaga har inget val - han kan inte hämnas!

En annan person som har tackat Nietzsche är David Vincent från Morbid Angel, men det är oklart om man kan finna många spår av nietzscheanskt tänkande i bandets texter. Delvis för att Vincents texter är såpass grumligt formulerade att man kan tolka dem på många sätt. Jag nöjer mig i stället att citera inledningsraderna från en mycket, mycket bra låt, från en mycket bra skiva, vilka på något vis för tankarna till Nietzsches "dionysiska skratt", att älska både det roliga och sorgliga i livet (amor fati):

Laugh at the tragedies
Mock with disrespect
(Morbid Angel, "Suffocation")

Vi hoppar raskt vidare, till Norge och till Black Metal, en genre som väller över av Nietzscheanhängare. Några som gjort det till sitt signum att referera till Nietzsche är Gorgoroth. På de första skivorna fanns det inte någon påtaglig referens, och över huvud taget finns det inga tillgängliga texter, så det blir svårt att utröna hur seriös dessa är. Klart är dock att flera av bandets skivtitlar direkt parafraserar Nietzsche. Antichrist är en rak överföring av Nietzsches titel, men det är inte säkert att det hade något samband vid den tiden. Låttitlarna på skivan tycks inte ha något med honom att göra, förutom den allmänt antikristna attityden. På 1997 års "Destroyer, or About How to Philosophize with the Hammer" blir det för första gången otvivelaktigt att de talar om Nietzsche. Här har de lånat undertiteln till "Avgudaskymning: Hur man filosoferar med hammaren" ("The Twilight of the Idols"). Begreppet att filosofera med hammaren låter ju märkligt. Det är för det första hårt och skoningslöst, med hammaren slår man i spikar (till exempel genom judiska frälsares armar och fötter), med hammaren krossar man saker. Men det är inte riktigt det Nietzsche vill åt med sin liknelse. Om man jämför med huvudtiteln, "Avgudaskymning", kan vi få en bättre bild av det hela. En avgud är alltså en avbildning, en målning eller ännu hellre: en staty (en idol) av en gud. Hammaren är det föremål som prövar avgudens giltighet. Idolerna är de heliga fundament som vår världsuppfattning vilar på, alltså inte nödvändigtvis gudar, utan även tron på en evig själ, en sannare värd, moraliska dygder, absolut sanning etc. Med hammaren slår man på statyerna för att höra ifall de är ihåliga eller inte. För de som inte håller måttet - de som visar sig vara falska - innebär det ett farväl, en skymning. Nietzsche behöver alltså inte själv "krossa" de falska idolerna, utan behöver bara visa deras falskhet - när vi upptäcker att de är falska kommer vi att lämna dem bakom oss.

Det blir som sagt svårt att se hur väl Gorgoroth uppfattar detta, eftersom texter saknas, men det lilla man kan urskilja tycks inte vara speciellt djupa tankar. Den lysande titeln "Om kristen og jödisk tru" döljer texter som proklamerar "öga för öga - tand för tand" och "alla skall de hänga högt, alla skall de dö". Det är åtminstone inget som för tankarna till några av Nietzsches svårare funderingar.

Med nästa skiva, "Incipit Satan" blir Nietzsche ännu tydligare i konceptet. Här tycks de sjunka djupare in i Nietzsches tyngre och svårare begrepp: en låt heter "Will to Power" och en annan "When Love Rages Wild in My Heart". Speciellt den sistnämnda titeln är ju, om inte annat, väldigt ovanlig inom black metal. Den kan möjligen återspegla vad vi tidigare talat om angående amor fati, den dionysiska inställningen till livet, att inte bara "uthärda det som sker av nödvändighet... utan att älska det" (Ecce Homo II, 10). Men det intressantaste med den här skivans färd in i det nietzscheanska tänkandet är bilden på omslaget, som demonstrerar en av Nietzsches absolut svåraste teorier: läran om den eviga återkomsten. Med symbolik hämtad från Så talade Zarathustra skildras en örn med en orm slingrad runt sin hals:

Detta hade Zarathustra talat till sitt hjärta då solen stod vid middagshöjd; då blickade han frågande upp - ty han hörde över sig det gälla ropet av en fågel. Och se! En örn drog i vida cirklar genom luften och vid honom hängde en orm, icke likt ett byte utan likt en vän, ty han hade ringlat sig om örnens hals.
"Detta är mina djur!" sade Zarathustra och gladde sig av hjärtat. "Det stoltaste djuret och det klokaste djuret under solen - de hava dragit ut för att vinna kunskap".
(Så talade Zarathustra, "Zarathustras företal" 10)

Detta är som sagt den kanske svåraste teorin hos Nietzsche, och vi kan se åtskilliga symboler och metaforer. Två av symbolerna förklaras i texten ovan: örnen är "det stoltaste djuret" (stoltheten hos en fri människa som kan sväva fritt, som inte bekymras av traditionens tyngd) och ormen är "det klokaste djuret" (ormen i Edens lustgård representerar jordlig visdom och insikt i det tragiska). Metaforen med den dubbla cirkeln - örnen cirklar genom luften, och ormen bildar en cirkel runt örnens hals - är den eviga återkomsten. Cirkeln är en universell symbol för evighet. Det är en dubbel cirkel, och således en dubbel innebörd av den eviga återkomsten. För att inte göra den här texten alltför lång kan jag inte gå in på detaljer, och min åsikt kommer inte att tilföra mycket till det som redan sagts i ämnet: läran är svårtolkad, och tunga filosofer som Gilles Deleuze och Martin Heidegger har kommit fram till helt olika slutsatser. Men kortfattat innebär den första aspekten av återkomsten att tillföra värde till existensen, att göra livet meningsfullt genom att bejaka den tragiskt fullkomliga värdelösheten med livet (låter det motsägelsefullt?).

Om man föreställer sig att livet måste levas oändligt många gånger innebär det ett par saker - för det första att man strävar efter att göra sitt liv så meningsfullt som möjligt, för ingen vill leva ett meningslöst liv om och om igen. För det andra innebär det en fruktansvärd insikt för den som har levt ett meningslöst liv - en förkrossande insikt, som kommer att leda till undergång - och en utmärkt möjlighet för starka människor att nå perfektion. Det är det radikala och "hemska" i teorin, eftersom det innebär att de svaga går under och att de starka triumferar, och i slutändan resulterar i övermänniskan. Det är den första, etiska aspekten. Den andra är en radikal förändring i tidsuppfattningen, där vi lämnar bakom oss den judiska, linjära tidsuppfattningen, och anammar en mer grekisk uppfattning. Den första aspekten visar att bara en fullständigt lycklig människa skulle glädjas åt tanken på att få leva sitt liv oändligt många gånger, men inom den linjära tiden kan en fullständig lycka inte uppnås. Det beror på att livet verkar vara så obetydligt och "lätt". Ett ögonblick är så oerhört flyktigt och kort, det bara passerar utan att vi tar tillvara på det. Men om det i stället skulle repeteras i evighet, skulle varje ögonblick få "tyngd" och betydelse.

Detta är en mycket kortfattad beskrivning av den eviga återkomsten; man skulle kunna (och det har också gjorts...) skriva hundratals sidor i detta ämne. Men vi ser åtminstone det radikala i tanken, och vi får väl också hoppas att Gorgoroth hyser en bra förståelse för detta fenomen, och inte bara använder Zarathustras symbolik för sakens skull. Det som talar till deras fördel är den ganska radikala förändringen i låttitlar, med kärleksteman - vilket välvilligt kan tolkas som en kraftfull dionysisk glädje över livet.

Vi lämnar Gorgoroth bakom oss, och tar en titt på den mest välformulerade Nietzscheinfluensen som frambringats inom genren: Mayhems "Grand Declaration of War".

Med storhetsvansinne stjäl Maniac (Mayhems sångare) Nietzsches citat och använder dem om sig själv. "Have I been understood?" vrålar han ut, som om det vore han som kom på alla sakerna. Uttrycket är ett citat, från den sista paragrafen i Nietzsches parodiska och deliriska "självbiografi", Ecce Homo

- Have I been understood? - Dionysos against the crucified...
(Ecce Homo, "Why I am a Destiny" 9)

Det skall sägas till Maniacs fördel att hela skivan är full av liknande citat, tagna inte bara från Nietzsche, utan även Kant, Derrida och Sokrates (en lustig blandning!). Första låtens krigsförklaring mot kristendomen är tagen från Antichrist, inte speciellt djupt filosofiskt, utan snarare propagandistiskt, med formuleringen om att "vi" föraktar allt som kommer från svaghet. I nästa låt går Maniac till Moralens Genealogi och frånsäger sig medlidande: Nietzsche ansåg att medlidande var en sjuk form av vilja till makt, som går ut på att minska alla inblandade personers "livskraft". Andra saker som skvallrar om Nietzscheinfluenser i samma låt är fraser som "We are the chosen ones - Chosen by will to life" och "Not by spirit - by flesh". Det sistnämnda som reflektion av Nietzsches syn på den påhittade "själen", och att han ansåg kroppen med dess naturliga instinkter som "det stora förnuftet". Och sedan förstås "Watch the twilight of your god"...

Det känns som om hela skivan är ett sätt att bevisa att Maniac har studerat filosofi, vilket kanske är orättvist att säga. Men han tycks ha en god uppfattning av många filosofiska tankar (inte bara Nietzsche). Som exempel kan nämnas den uråldriga metafysiska frågan "Why are there essents rather than nothing?" (A Bloodsword and a Colder Sun). Låten "Crystalized Pain in Deconstruction" behandlar en aspekt av den eviga återkomsten, med referens till Jacques Derridas poststrukturalistiska metod, dekonstruktionen, som baserar sig på Nietzsches genealogiska analys.

Och det finns fler, många fler exempel. Ett av de mer uppenbara är Judas Iscariot som uttryckt beundran för Nietzsche både här och där. Nietzsche har dykt upp som citat på Deaths skiva "The Sound of Perseverance" (ett mycket bra citat dessutom, som mycket väl skulle kunna läsas upp för mediagrisarna på landets "demokratiska" dagstidningar, när de "hänger ut" ungdomar med fel åsikter (!)).

Så hur skall vi förstå det här? Någon egentlig slutsats når vi väl inte fram till här. Vi kan konstatera att Nietzsche, hundra år efter sin död, figurerar som inspiration för en inte obetydlig del av metalgenren - en värmande tanke! Man undrar vad Nietzsche själv skulle tänka om det, och om han skulle se en dionysisk uppfattning av det tragiska inom black metal. Jag tror det. Elementen av hänryckelse och extas som förknippas med Dionysos (jämför med den romerska motsvarigheten Bacchus) finns definitivt med i metallen. När Nietzsche jämför Dionysos med "den korsfäste" (i Mayhem-exemplet ovan), innebär det en jämförelse mellan två gudomligheter som dör en offerdöd. Jesus korsfästs, Dionysos slits i stycken av titaner - båda två under stort lidande. I fallet med den korsfäste inskrivs ett skuldbegrepp - "Jesus dör för våra synder", vi bär ansvaret för hans död. Hos Dionysos finns ingen skuld, ingen synd, ingen botgöring eller skam. Hans död är lika meningslös som hans lidande. Det är tragedins uppgift, att få människan att kunna njuta av ett liv fullt av glädje och sorg, skönhet och lidande (jfr tragedierna av Sofokles och Aiskylos, och Nietzsches debutverk, "Tragedins födelse").

Och det här finns i metal, framför allt i black metal, där man verkligen gläds åt nihilismen i livet. Å andra sidan finns en synnerligen dekadent strömning i black metal som glorifierar självmord och dödslängtan (raka motsatsen till Nietzsche!). Det ska framhållas att black metal inte är en helt homogen genre, utan en blandning av en rad skiftande strömningar, där impulser från Nietzsche blandas med hedniska och satanistiska traditioner av olika slag.

Ska "sanningen" fram (man får vara försiktig med begreppet sanning om det gäller Nietzsche) föredrar jag nog att konsumera Nietzsche genom läsning av böcker. Och för att få höra Nietzscheinfluens i musik kan man vända sig till helt andra områden; den mest kända varianten är antagligen Richard Strauss verk Also Sprach Zarathustra (kan höras i Stanley Kubricks "2001"). Den har i sin tur omtolkats av Laibachs sidoprojekt 300,000 V.K. under titeln Also Sprach Johann Paul II. Men en låt som verkligen lyckats fånga stämningen av skräckblandad förtjusning och esoterism är Blood Axis "Between Birds of Prey" från skivan The Gospel of Inhumanity. Vill man gå steget längre kan man höra musik som Nietzsche själv komponerade, men då bör man ha i åtanke att han var en väldigt utskälld musiker, och att han lämnade den banan ganska tidigt.

Nietzsche var inte bara filosof, han var poet, psykolog och konstnär. Det tycks vara med all rätt han figurerar som influens inom konstnärliga rörelser. Det är dock synd att man inte läser honom ordentligt. Åtminstone verkar det som om det äntligen börjar växa fram en sannare bild av honom inom black metal idag; inte bara den rabiate profeten som förkastar alla värden och vill "klona övermänniskor" (som en vetenskapsman påstod i Dagens Nyheter nyligen). Missförstå mig inte - Nietzsches är inte heller den snälla och ofarliga humoristen så som han målas upp av dagens liberaldemokratiska och politiskt korrekta tolkare. Nietzsche var antidemokrat, antisocialist, antikristen och anti en massa saker. Och i grund och botten är hans filosofi djupt nihilistisk och fasansvärd (för den svaga människan). Men det många missar är att han inte är någon av dessa poler - han är inte bara den hemska nihilisten, och han är inte bara den snälla humanisten - han är allt det här och mycket mer. Att lära sig Nietzsche är att lära sig innebörden av världens ordning: först krossar man, sedan skapar man.

Referenslitteratur

Deleuze, Gilles - "Nietzsche et la philosophie"
Descartes, René - "Valda skrifter"
Heidegger, Martin - "Vem var Nietzsches Zarathustra?" (Res Publica #48-50)
Heidegger, Martin - "Nietzsche"
Kant, Immanuel - "Critique of Pure Reason"
Kaufmann, Walter - "Nietzsche: Philosopher. Psychologist. Antichrist."
Nietzsche - "Tragedins födelse"
Nietzsche - "Den glada vetenskapen"
Nietzsche - "Om moralens härstamning"
Nietzsche - "Så talade Zarathustra"
Nietzsche - "Antichrist"
Nietzsche - "Twilight of the Idols"
Nietzsche - "Ecce Homo" (London, 1970)
Nietzsche - "Ecce Homo" (Stockholm, 1923)
Nietzsche - "The Will to Power"
Vattimo, Gianni - "Nietzsche - en introduktion"

J.O., oktober 2001.