Black metal handlar om självständighet, om individens och viljans frihet. Eller hur?

Det är i alla fall vad några av fansen och musikerna inom genren intalar sig själva och andra. Black metal är en livsstil, inte en trend, säger de också, dessa personer som vet vad black metal är och som så gärna vill dela med sig av denna vetskap.

Det är klart att de har rätt, om man ser till de attribut som genren har omgett sig med. Ta till exempel corpse-painten, eller liksminket för den som föredrar renare svenska, med sitt utplånande av personliga drag: helt klart ett uttryck för individualism! Sminket döljer karaktärsdragen, gömmer det mänskliga och ger användarna ett uniformt (läs: uni-form, dvs. "en form") utseende - finns det ett tydligare tecken på att man i black metal inte bara lyfter fram, utan även hyllar individens unika egenskaper? Eller, för att felcitera Fight Club: du är en unik snöflinga...

Vad är genrens tidiga attacker mot statsreligionen och kyrkan, och vad är den barnsliga vandaliseringen av gravstenar, om inte självklara konsekvenser av musikernas uppskattning för individens frihet och självständighet?

Kanske, bara kanske, är ovanstående text ironisk. Kanske har några personer tagit med sig en mentalitet som mycket riktigt hör hemma inom andra genrer av metal, till black metal?

Heavy metal är genren för er. Den kan bli er "livsstil".

Black metal är tyvärr en trend, åtminstone för majoriteten, hur seriösa folk än försöker intala sig att de är. Anledningen är helt enkelt att black metal som livsstil inte går att upprätthålla förbi ungdomen. Sedan kommer jobb, fru, sociala kontaktnät, banklån, avbetalningar och allt tråkigt som hör till en ansvarig vuxen i ett kapitalistiskt samhälle. För vem vill gå omkring som en jävla bum när ens kompisar börjar klättra i karriären och kanske funderar på att skaffa barn?

Ingen. Det är därför folk som Satyr går omkring i Armanikläder och försöker vara en "sofistikerad" blackmetallare. Black metal är en ungdomslivsstil, och den kan inte vara sofistikerad - Armani är inte black metal. Snygga kläder, kanske, men långt ifrån genrens anti-individualism: Armani är vad du köper för att du tror att det ger dig en personlighet.

Svartmetallens ideal, om man nu kan säga att det finns såna, tycker jag om, i alla fall som en inkörsport. Genren är och förblir en passage - från "vanlig" metal till någonting högre, i bästa fall. Black metal hör ungdomen till, och det är bra så. Vuxna är människor hos vilka ungdomens eld börjat slockna, hos vilka nya celler slutat produceras, hos vilka livet långsamt rinner bort.