It is here, Hamlet. Hamlet, thou art slain.
No med'cine in the world can do thee good.
In thee there is not half an hour of life.
The treacherous instrument is in thy hand,
Unbated and envenomed. The foul practice
Hath turned itself on me. Lo, here I lie,
Never to rise again. Thy mother's poisoned.
I can no more. The King, the King's to blame.
- Hamlet, William Shakespeare.

Vad som följer är inte en lång utläggning gällande språkliga variationer hos black metalgenren. Tack och lov, kanske... Nej, detta är en helt kort framläggning i form av ett konstaterande, inte helt utan hånfullhet, men till största delen utan.

Låt oss säga att vi tar ett genomsnittligt black metalband. Det härstammar från ett icke-engelskspråkigt land, men väljer ändå att ha alla eller en del låtar på engelska: inget konstigt med det! Det är inte heller konstigt att det uppstår en viss mängd felaktigheter i själva språkbruket. Fullt förståeligt är det också att det ibland blir fasligt många fel, dessutom kombinerat med kraftig brytning och märklig betoning i uttalet.

För att förtydliga saken: det är inget konstigt med det ovan beskrivna fenomenet, och jag rackar inte ner på någon som inte kan tala ett sekundärspråk vidare bra.

Men någonting konstigt finns det, annars skulle inte den här texten skrivits... Det är detta som till viss del förbryllar mig: dessa black metalband som knappt skulle klara av att fråga efter vägen till Picadilly Circus om de var i London, som knappt kan yttra orden så att det blir möjligt att känna igen dem (om vi skall överdriva lite, och det skall vi väl?) skall till varje pris formulera sina texter och sångtitlar med arkaisk 1500-talsengelska i Shakespeares anda! Det är "Thy Gruesome Death" hit och "Thou Angel of the Gods" dit. Darkthrones (förträffliga) låt "Earth's Last Picture" lyckas på ett märkligt sätt kombinera skoningslös misantropi med ytterst fånig Shakespeare-imitation (och texten är skriven av Garm, inte Darkthrone): Assailing ye saints thoroughly / Sans love, sans compassion / To behold the veils of thine in affright / Whilst evil prayeth upon thy hearts / Sans warmth, sans pity... Det hela blir aningen parodiskt.

Det finns otaliga exempel, men dem lämnar jag därhän. Kommer då dessa impulser direkt från Shakespeare? Jag tvivlar på det; snarare JRR Tolkien i så fall. Uppsåtet är gott från början med romantiskt hyllande av det förflutna. De arkaiska formerna väcker associationer till medeltid (och därmed inkvisation, tortyr, men kanske också hjältemod och ideal) och bryter tvärt med nutidens förfallna civilisation. Hur det nu än är med den saken, ter det sig, trots alla goda uppsåt, löjeväckande (speciellt för en oinvigd) när tonåringar poserar sminkade ute i skogen och drar hemmasnickrade Shakespeare-verser om Satan ---